Om jag ska lyckas att föra en människa mot ett bestämt mål, måsta jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv, när hon tror att hon kan hjälpa andra.
För att kunna hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör, men först och främst förstå det hon förstår. Om jag inte kan det hjälper det inte att jag kan och vet mera. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan, så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andra istället för att hjälpa henne.
All äkta hjälpsamhet börjar i ödmjukhet inför den jag vill hjälpa, och därmed måste jag förstå att det där med att hjälpa inte är att vilja härska, utan att vilja tjäna. Kan jag inte detta så kan jag inte heller hjälpa henne.
Søren Kirkegaard
tisdag 6 september 2005
lördag 27 augusti 2005
Jag saknar... nåt...
"Det var en gång en gammal, gammal själ, som hade levt många, många människoliv på jorden och nu var nästan färdig med sin tillvaro som själ också, ja, snart skulle den smälta samman med och bli en del av den Stora Andligheten som uppfyller Evigheten.
För tillfället kände den gamla själen sig lite ensam där den satt i tomrummet mellan det senaste människolivet och den kommande Sammansmältningen. De bästa vännerna hade gett sig av, den gamla själen kunde se dem där nere på jorden, hur de uppfyllde varsin människa med iver, nyfikenhet, förundran och tankar av alla de slag.
Jag vill dit, sa den gamla själen. Jag har fortfarande en god portion glädje kvar. Jag vill dit och ge dem den.
Men din tid till Sammansmältningen är så kort, varnade Vakten. Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid, ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.
Jag vet, sa den gamla själen. Men jag vill ändå. Jag vill ge dem så mycket glädje att den hjälper dem över sorgen sedan.
Så låt det få bli som du vill, sa Vakten och släppte iväg den gamla, gamla själen.
Då fick ett människopar på Jorden ett barn som de så länge önskat. Det var den raraste unge, som strödde glädje över dem från den dag hon föddes, den ogrumlade glädje som människorna känner när deras själar träffas och med förtjusning känner igen varandra från Evigheten.
Men har du inte väldigt kort tid kvar? viskade mammans själ till den gamla själen i den lilla flickan.
Tiden är kort, men glädjen är stor, svarade den gamla, gamla själen.
Och fastän mamman inte hörde deras samtal, väckte viskningarna en anande oro hos henne, en fläkt av kunskapen att vi inte äger något på jorden, inte varandra, inte oss själva ens. Allt kommer till slut att tas ifrån oss, allt vi bär på, alla kära omkring oss, slutligen även vårt liv och vår kropp.
Men flickebarnet växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar. Och pappan var hos dem och gladdes, han också. Ja, den gamla, gamla själen fick leva sin sista tid precis som den hade önskat.
Men tiden var kort, även med människors mått var den kort, och stunden kom då Sammansmältningen skulle ske. Den gamla, gamla själen fick kallelse att utan dröjesmål infinna sig till ceremonin, och måste lyda.
För människorna såg det ut som att flickan fick en plötslig död. Deras sorg blev oerhörd, just som Vakten hade förutsagt. Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var glädje och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg, just som den gamla, gamla själen hade förutsagt.
Och därför, istället för att låta de gamla, gamla själarna bara sitta av sin sista lilla skvätt tid i tomrummet, blev det i fortsättningen sed i Evigheten att skicka dem att skänka sin sista stora glädje till människor som behöver den. Sorgen, sedan, ja den oundvikliga sorgen, den har människorna genom glädjen fått kraft att uthärda och så småningom vända till något gott."
(Ur "Jag saknar dig, jag saknar dig!" av Peter Pohl)
Vissa saker är lätta för somliga och svåra för andra. Varför? Jag vill......
bla bla bla... Jag vet naturligtvis inte vad jag vill. Naturligtvis. Fan. Varför kan inte allt vara enkelt. Nu måste jag väl sova också. Och skratta åt det här imorgon. Som vanligt. I framtiden. Slut på korta meningar.
För tillfället kände den gamla själen sig lite ensam där den satt i tomrummet mellan det senaste människolivet och den kommande Sammansmältningen. De bästa vännerna hade gett sig av, den gamla själen kunde se dem där nere på jorden, hur de uppfyllde varsin människa med iver, nyfikenhet, förundran och tankar av alla de slag.
Jag vill dit, sa den gamla själen. Jag har fortfarande en god portion glädje kvar. Jag vill dit och ge dem den.
Men din tid till Sammansmältningen är så kort, varnade Vakten. Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid, ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.
Jag vet, sa den gamla själen. Men jag vill ändå. Jag vill ge dem så mycket glädje att den hjälper dem över sorgen sedan.
Så låt det få bli som du vill, sa Vakten och släppte iväg den gamla, gamla själen.
Då fick ett människopar på Jorden ett barn som de så länge önskat. Det var den raraste unge, som strödde glädje över dem från den dag hon föddes, den ogrumlade glädje som människorna känner när deras själar träffas och med förtjusning känner igen varandra från Evigheten.
Men har du inte väldigt kort tid kvar? viskade mammans själ till den gamla själen i den lilla flickan.
Tiden är kort, men glädjen är stor, svarade den gamla, gamla själen.
Och fastän mamman inte hörde deras samtal, väckte viskningarna en anande oro hos henne, en fläkt av kunskapen att vi inte äger något på jorden, inte varandra, inte oss själva ens. Allt kommer till slut att tas ifrån oss, allt vi bär på, alla kära omkring oss, slutligen även vårt liv och vår kropp.
Men flickebarnet växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar. Och pappan var hos dem och gladdes, han också. Ja, den gamla, gamla själen fick leva sin sista tid precis som den hade önskat.
Men tiden var kort, även med människors mått var den kort, och stunden kom då Sammansmältningen skulle ske. Den gamla, gamla själen fick kallelse att utan dröjesmål infinna sig till ceremonin, och måste lyda.
För människorna såg det ut som att flickan fick en plötslig död. Deras sorg blev oerhörd, just som Vakten hade förutsagt. Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var glädje och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg, just som den gamla, gamla själen hade förutsagt.
Och därför, istället för att låta de gamla, gamla själarna bara sitta av sin sista lilla skvätt tid i tomrummet, blev det i fortsättningen sed i Evigheten att skicka dem att skänka sin sista stora glädje till människor som behöver den. Sorgen, sedan, ja den oundvikliga sorgen, den har människorna genom glädjen fått kraft att uthärda och så småningom vända till något gott."
(Ur "Jag saknar dig, jag saknar dig!" av Peter Pohl)
Vissa saker är lätta för somliga och svåra för andra. Varför? Jag vill......
bla bla bla... Jag vet naturligtvis inte vad jag vill. Naturligtvis. Fan. Varför kan inte allt vara enkelt. Nu måste jag väl sova också. Och skratta åt det här imorgon. Som vanligt. I framtiden. Slut på korta meningar.
lördag 20 augusti 2005
I väntan på herr Blund...
Jörgen har lagt EN räka i kylen. Den ligger där eftersom Asrael inte kommit in än och om en katt får räkor så ska alla katter ha räkor. Så då la han EN räka i kylen. Han är ju för söt. Inplastad är den också.
I går var jag ute med Helenorna. När jag kom till Fridhemsplans t-banestation vid midnatt fick jag sitta och vänta i 15 min. Jag ringde och frågade om Jörgen kunde komma och hämta mig vid Kista när jag kom dit men han skulle upp tidigt och ville gå och lägga sig. Okej. Fråga kan man alltid, men blir det nej så blir det nej. När tunnelbanan sen kom till Kista ringde han och sa att han kunde hämta mig i alla fall. Även fast han skulle upp 6 timmar senare. Det är väl sånt man ska fokusera på istället för andra, mindre söta, saker.
Skymningslandet. Det låter som nåt som finns i augusti. Ni vet, det som Astrid Lindgren har skrivit om. Låter det inte som augusti? Jag tycker om skymningslandet. Och augusti. Och Astrid Lindgren. Och Jörgen. Nu vill jag äntligen gå och lägga mig. Äntligen ska det bli skönt att sova. Klart slut.
I går var jag ute med Helenorna. När jag kom till Fridhemsplans t-banestation vid midnatt fick jag sitta och vänta i 15 min. Jag ringde och frågade om Jörgen kunde komma och hämta mig vid Kista när jag kom dit men han skulle upp tidigt och ville gå och lägga sig. Okej. Fråga kan man alltid, men blir det nej så blir det nej. När tunnelbanan sen kom till Kista ringde han och sa att han kunde hämta mig i alla fall. Även fast han skulle upp 6 timmar senare. Det är väl sånt man ska fokusera på istället för andra, mindre söta, saker.
Skymningslandet. Det låter som nåt som finns i augusti. Ni vet, det som Astrid Lindgren har skrivit om. Låter det inte som augusti? Jag tycker om skymningslandet. Och augusti. Och Astrid Lindgren. Och Jörgen. Nu vill jag äntligen gå och lägga mig. Äntligen ska det bli skönt att sova. Klart slut.
torsdag 18 augusti 2005
Det var väl själva fan ockå!
Idag stämplade jag in kl 13.13.13. Så redan där borde jag ha anat vad som komma skulle. Idag har följande saker hänt:
Allt det här är småsaker. Men när allt händer på samma dag känns det oöverstigligt. Så nu har jag bestämt mig för att ta en sak i taget. Först ska jag klara kvällen med tjejerna utan pengar. Allt annat tänker jag på vid nåt annat tillfälle. Så. Nu känns det bättre.
- Kom iväg sent till jobbet och fick stressa, stressa, stressa.
- Äcklig lunch. Ä c k l i g.
- Fick inte ledigt på söndag så nu måste jag sjukanmäla mig på söndag eftersom det redan är bestämt att vi ska hit och utnyttja mitt medarbetarhäfte.
- Grälade med Jörgen om våra pengar (som vi inte har). Jag sa att han får ta ut 2000 från sitt konto eftersom vi inte har några pengar och jag redan har sålt fonder för typ 6000. Då sa han att det kunde han visst göra, men då ville han dra av det på de 5500 som vi sätter in varje månad på vårt gemensamma räknings-betalnings-konto. Så då kan jag alltså kräva att få tillbaka pengar eftesom jag ibland har satt in mer än 5500???
- I natt vaknade vi av att två katter bråkade utanför vårt sovrumsfönster. Värsta fighten! Jag har aldrig hört nåt liknande. Vi gick ut och såg Ebony sitta i trappan ovanför vår ytterdörr och se lite chockad ut. Sen såg vi henne inte på hela dagen och nu ringde Jörgen och sa att hon hade kommit in och när han tog i henne hade hon bitit honom i handen- Troligen är det en tand eller klo från nån annan jävla katt som sitter där.
- Jag ska ut med tjejerna ikväll och kan inte ens köpa en cider. Kul att sitta och titta på när alla andra blir fulla. Och jag vill ju inte stanna hemma. Tänk om jag missar nåt roligt...?
Allt det här är småsaker. Men när allt händer på samma dag känns det oöverstigligt. Så nu har jag bestämt mig för att ta en sak i taget. Först ska jag klara kvällen med tjejerna utan pengar. Allt annat tänker jag på vid nåt annat tillfälle. Så. Nu känns det bättre.
söndag 7 augusti 2005
Ingenting kan också vara speciellt.
Ibland är det viktigt att ta vara på de där stunderna då man inte känner nåt speciellt. Som nu. Eller är jag bara så arg att min hjärna skyddar mig och stänger av allt? Hmmm... Jag borde vara arg. Jag satt i två timmar och skapade ett litet tivoli ute i öknen och tänkte inte på att spara allt. Sen kraschade datorn. Sånt brukar göra mig Så Arg. Men när jag nu känner efter så... nä... det känns ingenting.
En anna sak som brukar få mig på dåligt humör på söndagar är tanken på måndagen 11-timmarspass. Fy. Fan. Men inte heller det är särskilt irriterande just nu. Därför är det viktigt att jag dokumenterar det här så att jag själv och alla som känner mig verkligen ser att jag kan vara likgiltig inför saker som jag inte brukar vara likgiltig inför. Ser ni det nu?
Hi hi... Vad lustigt att jag som hatar att jobba på Grönan kan sitta i timmar och åter timmar och bygga nöjesparker på datorn. Fast datorn frågar å andra sidan inte en massa idiotiska frågor. Den kraschar bara ibland. Och det är nästan bättre. Tänk om man kunde göra så med kunderna...
Ska man sova kanske?
Dagens ord:
Jorden är inte gammal på länge än.
Forskaren tröttnar sent på sitt fiskafänge.
Ungdomen uppfinner kärleken om och om igen.
Jorden blir inte gammal än på länge. //Alf Henriksson
Jag är nog trött i alla fall för jag orkar inte vara intressant längre. God natt.
En anna sak som brukar få mig på dåligt humör på söndagar är tanken på måndagen 11-timmarspass. Fy. Fan. Men inte heller det är särskilt irriterande just nu. Därför är det viktigt att jag dokumenterar det här så att jag själv och alla som känner mig verkligen ser att jag kan vara likgiltig inför saker som jag inte brukar vara likgiltig inför. Ser ni det nu?
Hi hi... Vad lustigt att jag som hatar att jobba på Grönan kan sitta i timmar och åter timmar och bygga nöjesparker på datorn. Fast datorn frågar å andra sidan inte en massa idiotiska frågor. Den kraschar bara ibland. Och det är nästan bättre. Tänk om man kunde göra så med kunderna...
Ska man sova kanske?
Dagens ord:
Jorden är inte gammal på länge än.
Forskaren tröttnar sent på sitt fiskafänge.
Ungdomen uppfinner kärleken om och om igen.
Jorden blir inte gammal än på länge. //Alf Henriksson
Jag är nog trött i alla fall för jag orkar inte vara intressant längre. God natt.
onsdag 20 juli 2005
Gröna Lund - en evighetsföljetong...
fortsättning från igår.
...och alla verkar hata sina barn. Om barnen frågar vilken hand man ska ha åkbandet på får föräldrarna ett vredesutbrott och öser ur sig en hel harang elaka ord mot det stackars barnet: Jag-har-ju-sagt-att-du-ska-vara-tyst-när-jag- pratar-med-kassören-om-du-inte-står-stilla-går- vi-aldrig-hit-mer-nu-är-jag-trött-på-det-här-sl uta-hoppa-upp-och-ned-och-vara-uppspelt-och-glad-du-ska-stå-stilla-som-en-staty-när-jag-pratar -med-andra-nu-går-vi.
Och sen har vi skämtarna. Herregud...skämtarna...
Jag: Entrén kostar 60:- för vuxna och 30:- för barn. Hur gamla är alla i sällskapet?
Skojfrisk pappa: Sonen är 10, dottern är 7. Och jag är 3. Hö hö hö! Den har du aldrig hört förut va? Hö hö hö!
Jag: *falskt skratt* Nej, det var kul... *hata hata hata*
En kategori som jag varit lyckligt förskonad från i år är femkamparna. Medelålders snigelslemsgubbar som tagit 28294765032 öl innan de slemmat sig ut till Djurgården:
Snigelslem: Tjena stumpan! Vi är nåra hära som ska köra femkamp. Finns de nå bra erbuj... erbjun... erbjudandade?
Jag: Det finns ett femkampshäfte som kostar 160:- Med entré blir det 220:-
Snigelslem lutar sig framåt och andas snigelslemslukt på mig: Du kan få 200 spänn å mitt telefonnummer...?
Jag: Nej tack. Jag tar hellre 220:-.
...och alla verkar hata sina barn. Om barnen frågar vilken hand man ska ha åkbandet på får föräldrarna ett vredesutbrott och öser ur sig en hel harang elaka ord mot det stackars barnet: Jag-har-ju-sagt-att-du-ska-vara-tyst-när-jag- pratar-med-kassören-om-du-inte-står-stilla-går- vi-aldrig-hit-mer-nu-är-jag-trött-på-det-här-sl uta-hoppa-upp-och-ned-och-vara-uppspelt-och-glad-du-ska-stå-stilla-som-en-staty-när-jag-pratar -med-andra-nu-går-vi.
Och sen har vi skämtarna. Herregud...skämtarna...
Jag: Entrén kostar 60:- för vuxna och 30:- för barn. Hur gamla är alla i sällskapet?
Skojfrisk pappa: Sonen är 10, dottern är 7. Och jag är 3. Hö hö hö! Den har du aldrig hört förut va? Hö hö hö!
Jag: *falskt skratt* Nej, det var kul... *hata hata hata*
En kategori som jag varit lyckligt förskonad från i år är femkamparna. Medelålders snigelslemsgubbar som tagit 28294765032 öl innan de slemmat sig ut till Djurgården:
Snigelslem: Tjena stumpan! Vi är nåra hära som ska köra femkamp. Finns de nå bra erbuj... erbjun... erbjudandade?
Jag: Det finns ett femkampshäfte som kostar 160:- Med entré blir det 220:-
Snigelslem lutar sig framåt och andas snigelslemslukt på mig: Du kan få 200 spänn å mitt telefonnummer...?
Jag: Nej tack. Jag tar hellre 220:-.
tisdag 19 juli 2005
En Gröna Lundares vardag
Tis 19 jul 2005 17:45
Jag hade tänkte skriva en lista på saker som man som gäst ska tänka på när man ska till Gröna Lund. Men jag orkar inte. Det är så många som gör så fel att jag inte orkar ta upp allt. Det verkar som att folk lämnar hjärnan hemma när de ska hit. De vet inte hur kölappssystem fungerar, de vet inte hur man knappar in en pin-kod, de har glömt hur man säger "tack" och "hej" och alla verkar hata sina barn. Om de frågar vilken hand man ska ha åkbandet på
fortsättning följer...
Jag hade tänkte skriva en lista på saker som man som gäst ska tänka på när man ska till Gröna Lund. Men jag orkar inte. Det är så många som gör så fel att jag inte orkar ta upp allt. Det verkar som att folk lämnar hjärnan hemma när de ska hit. De vet inte hur kölappssystem fungerar, de vet inte hur man knappar in en pin-kod, de har glömt hur man säger "tack" och "hej" och alla verkar hata sina barn. Om de frågar vilken hand man ska ha åkbandet på
fortsättning följer...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)