Hokus pokus vardagsrum!

Vi håller på att göra om i vardagsrummet. Vi trodde ju att det skulle gå på en vecka. Det här var planen:
Ta bort alla möbler och riva ned alla tapeter: 1 dag.
Spackla och slipa hela väggarna: 2 dagar.
Måla taket (2 strykningar): 1 dag.
Måla väggarna (2 strykningar): 2 dagar

Yeah. Right.

Vi började riva bort tapeten och insåg redan där att det skulle ta längre tid än 1 dag. När vi sedan var klara med tapetrivningen trodde jag att vi bara skulle spackla igen alla små hål och skavanker. men icke. Det skulle helspacklas minsann. Då höll jag på att dränka mig i spackelhinken. Fan vad seeegt det kändes! Men jag spacklade på och höll humöret uppe!

När jag hade spacklat en halv liten vägg tittade Jörgen på det jag spacklat och bestämde att jag och Armica skulle flytta till mamma medan han spacklade och slipade. Ensam.

Hmpf!



Fortsättning följer...

Camillas sjukresa, avsnitt 2

Jahapp... Det här var ju just snyggt...

Den 19:e mars var det snö. Camilla ska gå till bussen för att åka till jobbet. Camilla halkar i den branta backen och tar emot sig med vänster hand. Det gjorde skitont men eftersom hon är en kvinna i karriären tänker Camilla "Shake it off!" och fortsätter till bussen.

Väl på jobbet ska hon visa upp den stukade handen för kollegorna och ser att det är en stor bula på handleden. Camilla ringer sin mamma som har koll på allt och som säger "Ring vårdguiden." Camilla ringer vårdguiden. De säger "Ring din vårdcentral"... Camilla fnyser åt detta jävligt korkade förslag och ringer istället närakuten på Löwenströmska. Hon får tid kl 10.10.

Hon ringer hem och väcker () Jörgen och Armica som kastar i sig frukost och åker iväg. På Löwet får hon remiss till röntgen och får röntga handled och armbåge. Det gjorde ont! Efter ett tag kommer läkaren och säger "Du har en spricka. Du får åka till Danderyd och gipsa" och går sedan iväg. Camilla sitter kvar och funderar på var på armen sprickan är, hur det gått med de ställen på armen där det gör ont men där det inte är nån spricka och varför i hela jävla helvete man måste ta sig ända till Danderyd för att lägga på gips?!

När läkaren kommer tillbaka haffar Camilla henne och får veta att sprickan sitter i handleden. När Camilla frågar vad som då är fel med armbågen säger läkaren att armbågen är helt okej. Camilla tänker stilla att den inte brukar kännas så här när det är okej... Men vad vet hon...?

Jaha. Till Danderyd då. Dit kommer vi vid halv två-tiden. Jörgen och Armica åkte hem emellan (främst eftersom Armica kissade igenom blöjan på Jörgens byxor ) Och där sitter vi i väntrummet på ortopedakuten och väntar. Och väntar. Och väntar. Sen får Camilla komma in och ta blodtryck och sitta på en annan stol och vänta. Och vänta. Och vänta. Till slut säger hon till Jörgen och Armica att åka hem eftersom Lillpruttan behövde äta.

Vid kl 17 kommer det en läkare som än en gång konstaterar att Camilla har en spricka i handen och en sköterska gipsar och virar om förband. Det tog max 10 minuter... Så här sitter man nu. Med en gipsad invalidiserad arm som kommer så förbli i 4 veckor. Sånt är livet på en pinne Det värsta (förutom att det gjorde jävligt ont då) var nog när Camilla trodde att hon tappat sin förlovningsring. Då grät hon som aldrig förr. Men sen hittade Jörgen den i skötväskan och åkte och köpte kinamat och godis till Camilla

Jag har ingen aning om varför jag skrev i tredje person förresten...

Jag borde inte...

...gå in i Änglarummet. Varför, varför, varför gör jag det? Jag blir bara ledsen och nedstämd... Men jag kan inte låta bli. Jag tycker så väldans synd om de som förlorat sina små! Det önskar jag inte min värsta fiende! I alla fall så hittade jag en fin dikt där:

Begravningsblues (av Wystan Hugh Auden, 1907-1973)

Stanna alla klockor, stäng av din telefon,
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.

Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: "Hon är Död",
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.

Hon var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.

Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll.

Tolkning: Bengt Jangfeldt

Den är med i nån film nånstans förresten. Jag kommer snart att komma på var.



Fyra bröllop och en begravning var det!

Så kort men så bra!

ETT HALVT ARK PAPPER

Sista flyttningslasset hade gått; hyresgästen, en ung man med sorgflor på hatten, vandrade ännu en gång genom våningen för att se om han glömt något. - Nej, han hade icke glömt något, absolut ingenting; och så gick han ut, i tamburen, fast besluten att icke mer tänka på det han upplevat i denna våning. Men se, i tamburen, invid telefonen, satt ett halvt ark papper fastnubbat; och det var fullskrivet med flera stilar, somt redigt med bläck, annat klottrat med blyerts eller rödpenna. Där stod det, hela denna vackra historia, som avspelats på den korta tiden av två år; allt han ville glömma stod där; ett stycke mänskoliv på ett halvt ark papper.

Han tog ner arket; det var sådant där solgult konceptpapper, som det lyser av. Han lade det på salskakelugnens kappa, och lutad över detsamma läste han. Först stod hennes namn: Alice, det vackraste namn han då visste, därför att det var hans fästmös. Och numret - 15 11. Det säg ut som ett psalmnummer i kyrkan. Därpå stod: Banken. Det var hans arbete. det heliga arbetet, som gav brödet, hemmet och makan, grunden till existensen. Men det var överstruket! Ty banken hade störtat, men han hade räddats över på en annan bank, dock efter en kort tid av mycken oro.

Så kom det. Blomsterhandeln och hyrkusken. Det var förlovningen, då han hade fickan full av pengar.

Därpå: möbelhandlarn, tapetserarn: han sätter bo.

Expressbyrån: de flytta in.

Operans biljettkontor: 50 50. De äro nygifta och gå på Operan om söndagarna. Deras bästa stunder då de själva sitta tysta, och råkas i skönhet och harmoni i sagolandet på andra sidan ridån.

Här följer ett mansnamn, som är överstruket. Det var en vän, som nått en viss höjd i samhället, men som icke kunde bära lyckan, utan föll, ohjälpligt, och måste resa långt bort. Så bräckligt är det!

Här synes något nytt ha inträtt i makarnes liv. Det står, med en fruntimmershand, och blyertspenna: "Frun". Vilken fru? - Jo, den med den stora kappan och det vänliga deltagande ansiktet, som kommer så tyst, och aldrig går genom salen, utan tar korridorvägen till sängkammaren.

Under hennes namn står Doktor L.

För första gången dyker här upp namnet på en släkting. Det står "Mamma". Det är svärmodren, som diskret hållit sig undan för att icke störa de nygifta, men nu påkallas i nödens stund, och kommer med glädje, efter som hon behövs.

Här börjar ett stort klotter med blått och rött.

Kommissionskontoret: jungfrun har flyttat, eller skall en ny anställas.

Apoteket. Hm! Det mörknar!

Mejeribolaget. Här rekvireras mjölk, tuberkelfri.

Kryddbon, slaktarn etc. Huset börjar skötas per telefon; då är husmodren icke på sin plats. Nej. Ty hon ligger till sängs.

Det som sedan följde kunde han icke läsa, ty det börjar skymma för hans ögon, som det måtte göra för den drunknande på havet, när han skall se igenom salt vatten. Men där stod:

Begravningsbyrån. Det talar ju nog!

- En större och en mindre, underförstått, kista. Och i parentes var skrivet: av stoft.

Sedan stod där intet mer! Stoft slutade det med; och det gör det. Men han tog solpapperet, kysste det och lade det i sin bröstficka.

På två minuter hade han genomlevat två år av sitt liv.

Han var icke böjd, när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände att han dock ägt det skönaste. Hur många arma, som aldrig fått det!

August Strindberg

Det här är stort!

Jag kan knappt tro att det är sant, men Asrael är tillbaka!!! Efter tre månader i skogen är tok-katten tillbaka!

I måndags förmiddag (25:e juni) ringde en kvinna och sa att hon trodde att hon hade vår katt. Eftersom det gått så lång tid var jag lite skeptisk, men när hon beskrev honom så började hoppet tändas. Hon hade sett honom när hon var ute och gick med sin hund och hade gett honom mat nårgra gånger. Sedan hade hon åkt dit mitt i natten(!) och hämtat honom. Därefter hade hon avmaskat honom och kollat upp hans id-märkning han har i örat. Öronen ser dock ut som bacon så hon hade fått ringa runt lite innan hon hittade rätt. Så kom hon över, vi badade honom med loppschampo och gav honom en massa mat. Sedan åkte jag och Jörgen med honom till veterinären. Han har gått ned från 6 kg till 3,3 kg. Öronen är nog förfrysta eller solbrända men kommer att bli bra. Och fästingar hade han ett antal. Stora som ärtor =P Annars mådde han bra. Det här är det mest otroliga som hänt! Förutom Armica då =)

Och våra två andra katter kände direkt igen honom och var framme och nosade. Inga fräsningar eller nånting. Helt otroligt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska känna eller vara eller göra. Sånt här händer bara inte. Han försvann den 17:e mars och varje dag har varit jobbig eftersom vi faktiskt såg honom två gånger ca två km från vårt hus men aldrig fick tag på honom. När vi varit ute på promenader har vi ibland gått förbi där vi såg honom och det har alltid varit jobbigt. Tänk om han fortfarande är där? Tänk om han ligger med brutet bakben mitt i skogen? Tänk om nån kört på honom? Tänk om, tänk om, tänk om... Men nu behöver jag inte tänka så längre och det känns ovant. Men skönt =)

Till dig Armica

Jag fick värkar på morgonen måndagen den 14:e maj. När slemproppen gick nån gång under tisdagen ringde vi förlossningen men de sa att proppen kan gå flera veckor innan förlossningen så det var inte mycket att hänga i julgranen. Vi åkte in på vanlig kontroll på tisdags morgon och Elisabeth Barnmorska trodde att det skulle titta ut nån under natten. Men icke. Hela natten gick, värkarna blidde värre, jag vankade fram och tillbaka i lägenheten med TENS inkopplad och Ebony springandes framför benen hela tiden. Vid 7 på onsdags morgon ringde vi förlossningen. Då hade jag bara sovit mellan 4 och 6 och var rätt trött. De tyckte att vi skulle komma in för kontroll och vi åkte iväg. I rusningstraffik kan tilläggas. Det var inte kul. Det som normalt tar 20 minuter tog nu 45 minuter. Blä. Jag var helt säker på att vi skulle få åka hem igen eftersom värkarna kom med 7 minuters mellanrum (vilket Jörgen höll koll på med ett datorprogram :-)) men de sa att vi kunde stanna! Då var klockan 8.30.

Sen tutade det på. Jag var 3-4 cm öppen när vi kom in och dagen fortsatte med att de tog hål på fosterhinnan vid kl 9.10 och satte elektrod på ditt huvud. Jag fick börja med lustgas vid 10.20 vilket hjälpte något så när, men värktopparna kom så fort att jag inte hann känna effekten av lustgasen förän de var på väg att gå över. Vid 11.45 satte de ryggmärgsbedövning som varade i ungefär 30 minuter. Sen fick de fylla på den eftersom den förra inte tagit riktigt rätt. Vid 12.50 satte de en ny ryggmärgsbedövning som var bättre. Jag fick dropp vid 13.45 och fick världens godaste saft att dricka! Slurp! Sen hände inte mycket på ett tag. Värkarna fortsatte men jag öppnade mig inte så mycket.

Vid 16.00 började ryggmärgsbedövningen släppa på vänster sida. Då hade utdrivningsskedet börjat och allt började göra r i k t i g t ont. Jag fick (med stor möda) lägga mig på sidan vilket kändes lite bättre. Och när de fyllt på bedövningen två gånger kändes det ännu bättre. Från att ha varit öppen 5 cm gick jag till fullt öppen på 1 timme. Vid 16.30 kunde jag inte låta bli att krysta när värkarna kom och Jörgen fick påminna mig om att inte skrika ut andetagen, utan att andas ut dem. Under hela dagen hann jag nästan alltid somna mellan värkarna och det var så skönt att bara få blunda och inte tänka på nåt alls! I slutet blev jag även lite förvirrad mellan värkarna och visste inte riktigt vad som var verklighet och vad som var dröm. Jag fick lust att bara gå därifrån men sen kom jag på att jag var mitt i en förlossning :-)

Vid kl 16.55 satte de mig upp i sängen med fötterna i fotstöden och sa åt mig att krysta. Och sen kl 17.06 kom du! Världens sötaste lilla karamell! Du vägde 3400 g, huvudet var 34,5 cm i omkrets och du var 48 cm lång. Jag grät. Och Jörgen grät. Och du skrek.

Sen fick Jörgen klippa av navelsträngen och Annika Barnmorska la upp dig på mitt bröst med två mjuka handdukar som täcke. Där fick du ligga medan de tog hand om moderkakan och sydde några stygn. Det var de färdiga med vid kl 18.00 då de kom in med smörgåsar, kaffe och varm choklad.

Vid 20.10 hade jag duschat och fått på mig egna kläder och det var dags att åka till patienthotellet.

Så gick det till när du föddes Sköldpaddan!

Nedåt nedåt nedåt...

Just nu är allt skitjobbigt och bara piss. Allt bara skiter sig hela tiden. Det enda som går som det ska är väl graviditeten och den är jobbig nog ändå. Eftersom magen är så stor kan jag bara sova på sidan och eftersom jag inte vänder mig under natten känns det som om jag blivit överkörd av en långtradare och sen dumpad i en mangel varje morgon när jag vaknar.

Barnvagnen kom äntligen! Men det var fel på ett fäste och ett hål i en metallstång, så den är inne på service hos Barnens hus. Emmaljunga, som vagnen kommer ifrån, vägrar erkänna att de gjort nåt fel eller att förseningen på 1 månad är något de kan råda över. Så det kan inte bli tal om någon kompensation eller ens en ursäkt. Och vi kan inte tala med Emmaljunga direkt eftersom de inte talar med privatpersoner.

Den kombinerade bokhyllan/tv-möbeln som vi beställde från Mio är också en månad sen. De skickade sms där det stod att allt var klart. Vi åkte dit och då visade det sig att en del saknades. De lovade att den skulle finnas inom några dagar. Två dagar senare fick vi ett till sms. Vi åkte dit. Och det hade inte kommit nån del. Vi åkte hem. De lovade då att delen skulle finnas inne i fredags. Vi åkte dit. Och hem igen. Det visar sig att delen som sakans fortfarande befinner sig i Tibro eller nåt liknande. Så de ska höra av sig när den kommer till Barkarby.

När jag ringde a-kassan idag för att fråga varför jag inte fått några pengar även fast det gått en månad sedan jag blev "godkänd" av dem sa de att jag måste komplettera vissa uppgifter. När jag fick pappren idag upptäcker jag att en av de saker jag måste komplettera inte ens är en miss som jag gjort, utan det är min j-la chef på skolan som klantat sig. Dessutom duger inte det studieintyg som jag skickat med, utan det måste vara deras eget studieintyg. Detta betyder att jag måste ta mig in till LHS, hitta nån som kan skriva under att jag pluggat 5 år där och sedan stämpla deras skit-studieintyg. Detta medans Knyttet trycker på nedåt och sammandragningarna blir fler och fler. Jag har ingen aning om vem jag ska tala med på LHS och jag har en känsla av att a-kassan inte heller vet det.

Arbetsförmedlingen vill att jag söker ett jobb som förskolelärare i Huddinge. Annars blir jag av med min a-kassa. Som jag inte får i alla fall just nu. Förra veckan ville de att jag sökte ett jobb som lärarvikarie för åk 7-9. Detta skulle väl inte vara nåt problem om det inte var för följande faktorer:

1. Jag har bara behörighet att undervisa åk 1-5.
2. När jag skrev in mig på Arbetsförmedlingen och meddelade att jag är beräknad att föda barn den 11/5 sa de att detta inte skulle innebära några problem och att alla på Arbetsförmedlingen var medvetna om detta. När jag ringde efter att det första "Du måste söka det här jobbet"-brevet kommit och påpekade det kanske något idiotiska i att jag sökte jobb en vecka innan jag ska föda sa de att sådana var reglerna. När jag sa att detta var slöseri med tid för mig, arbetsförmedlingen och framför allt för arbetsgivaren sa de att sådana var reglerna. När jag sedan skrek "JAG SÖKER VÄL DET JÄVLA JOBBET DÅ!!!" sa de att det var bra för sådana var reglerna.

Det som är jobbigast är nog i alla fall att Asrael fortfarande är borta. Jag hade liksom redan ställt in mig på att han inte skulle komma tillbaka och gått igenom alla stadier av saknad. Så ringde en kille på valborg och sa att han sett en vit katt uppe vid stallet som ligger typ 2 km härifrån. Jörgen åkte dit och såg katten och det var väldigt likt Asrael. När vi åkte dit dagen efter såg vi honom igen och jag tror att det faktiskt var han. Så vi satte ut mat, men den hade han inte rört när vi kom tillbaka den tredje dagen. Sen var vi där varje dag förra veckan men varken såg eller hörde nåt alls. Vi gav honom en paus i helgen och åkte dit ikväll, men inget. Fan. Nu ska man alltså börja hoppas igen...