Knyttet

Ibland när det sparkar i magen undrar jag hur det kommer sig att man kan älska någon som man aldrig sett...

Konstigt...

Men jag myser. Och väntar =)

Han fattas mig.

Asrael är fortfarande borta. Nu har det snart gått en månad och det säger väl en del om chanserna att han ska komma tillbaka.

Det värsta är att inte veta vad som hände.

Det är svårt att föreställa sig också... Att man aldrig mer kommer att se hans guldögon, hans vita päls, aldrig höra hans spinnande och jamanden och aldrig aldrig mer se hans intelligenta blick. Ingen kommer ligga på hallmattan och vilja gosa. Ingen kommer att stå ut med Ebonys lek och mys. Ingen kommer att hålla koll på Castor och Ebony när de är ute.

Och det är mitt fel. Om jag inte släppt ut honom för tidigt hade det inte hänt.

Jag vill egentligen inte vara ledsen eftersom det betyder att det är allvarligt och på riktigt. Jag vill kunna vifta bort det som ett mindre problem än att se det som en förlust av något älskat.

Men för att kunna gå vidare tror jag att det är viktigt att gå igenom sorg och saknad. Ett stadium som leder till ett annat så att säga...

Så idag har jag gråtit och saknat på riktigt för första gången. Förut har saknaden varit av annat slag; en kom-tillbaka-nån-gång-då-saknad. Nu är det en mer definitiv saknad. Och ett accepterande; han kommer inte tillbaka. Och det gör så ont. Så Ont.

Definitionen av galenskap...

...är att upprepa samma beteende och vänta sig olika resultat.

Jag mår illa. Asrael är borta igen och har varit det i snart sex dagar. Vi släppte ut dem när vi kom hem från Åre i lördags och de andra två kom som vanligt lydigt tillbaka, men inte han.

Den här gången orkar jag inte. Jag orkar inte ropa och inte få nåt svar. Jag orkar inte gå ut och leta och inte hitta nåt. Så jag sitter hemma och gör ingenting. Tänker. Han kan ha ramlat ned i dammen som ligger rätt nära huset. Han kan ha blivit överkörd av nån bil, uppäten av en räv, fastnat med halsbandet på en gren och kvävts. Nån kan ha tagit honom. Han kan ha försökt ta sig tillbaka till den gamla lägenheten, han kan ha blivit instängd nånstans eller klättrat upp i ett träd och inte kunnat ta sig ned. Han kan ha brutit ett ben eller skadat en tass.

Jag sover dåligt. Jag tycker att jag hör jamanden hela tiden och går upp och kollar men hittar naturligtvis ingenting. Att jag har livlig fantasi gör absolut inte saken bättre. Och att detta skymmer glädjen över en spark eller nåt annat livstecken från Knyttet gör att jag sjunker ännu lägre.

Förra gången han försvann kom han tillbaka ungefär en dag efter att jag skrivit av mig på nätet. Så det är anledningen till att jag sitter här och knappar på tangentbordet. Samma beteende borde ju föra med sig samma konsekvenser?

Jag vill veta hur Jörgen mår, men orkar inte fråga. Eftersom jag vet att Asrael är hans favoritkatt förstår jag ju att han också mår dåligt men om jag frågar betyder det att vi måste prata om det och det vill jag inte. Så jag mår dåligt för det också. Att Jörgen inte får prata med nån.

Jag är olycklig.

Katter och ex-grannar

Vi flyttade för en vecka sedan. Visserligen bara 7 km men det känns som en helt annan värld. Nu slipper vi följande:

• Röklukt. Konstant röklukt från våra storrökande grannar.
• Hundbajs på tomten. Grannarna envisades med att bara släppa ut sin hund på tomten istället för att gå ut och gå med den.
• Bristen på varmvatten. Man var tvungen att stänga av duschen efter ca 1 minut, vänta 1 minut och sedan fortsätta om man inte ville duscha i iskallt vatten.
• Alla j-la saker som stod överallt i alla gemensamma utrymmen. Garaget, förrådet och tvättstugan var belamrade med saker som grannarna samlat på sig under årens lopp.
• Den oskottade uppfarten. Det hade varit lättare att ta på sig skridskor och åka nedför än att försöka hoppa mellan de isfria fläckarna.
• Hängrännorna. Där det växer träd och buskar och där vattnet rinner över och studsar upp på våra rutor.

Allt detta slipper vi nu. Givetvis kommer det komma nya saker att störa sig på men omväxling förnöjer.

Vi bestämde oss för att släppa ut katterna i tisdags vilket visade sig vara ett misstag. Ebony kom tillbaka efter en kvart, Castor kom tillbaka efter två timmar. Men Asrael kom inte tillbaka. Fan vad jobbigt det var. Jag såg framför mig hur han låg överkörd på vägen, låg ihjälfrusen under en gran, blivit halvt uppäten av en räv, satt fast i ett träd, blivit stulen och bortrövad. Kort sagt - jobbiga dagar. Och det blev inte bättre av att jag dagen innan fått veta att mitt kontrakt inte kommer att förnyas efter sista februari.

Så det rann många tårar. Så fort jag såg Ebony grät jag och tänkte på att hon förlorat sin bästa kompis. Och så fort nån ringde och frågade hur det var började jag gråta.

Efter två och en halv dag kom han tillbaka. Lyckan var total! Och allt kändes lätt som luft.

Men gud vad jobbig att humöret går upp och ned... =/

Bättre.

Han kom tillbaka. Vid 15-tiden jag hörde jag jamande utanför och där var han. Skitig, hungrig, men annars helt okej.

Total lycka!

Jobb schmobb känns det som nu. Bara det att Asrael är tillbaka gör allting mycket mycket lättare att hantera.

Vit flagg

Jag har inget jobb längre. Rektorn ringde (ringde!!) och sa att hon inte kommer att förnya mitt kontrakt efter den sista februari. Hon tyckte att det inte var bra att jag var sjuk så ofta med tanke på att jag är gravid (som om hon bryr sig) och att hon inte kunde fortsätta fixa vikarier för mig. Vilket hon aldrig behövt göra förut men som blev aktuellt nu när jag är sjukskriven i två veckor. Och här sitter vi. Med ny lägenhet som ska betalas och barn på väg. Amorteringar, avgifter, barnvagn, barnkläder mm...

Och Asrael är borta. Jag släppte ut alla tre för första gången igår vid 9.30. Ebony kom in efter 15 min. Castor kom vid 12. Men Asrael kom aldrig. Och nu, mer än 24 timmar senare har han ännu inte kommit tillbaka. Vi har varit och letat runt lite, men inget. Jag var ute en sväng idag, men man kan ju inte klampa runt på folks tomter hur som helst. Speciellt inte när man är nyinflyttad. Jörgen tror att han är på väg tillbaka till gamla lägenheten så han ska dit ikväll och leta.

Jag vill bara ge upp. När jag ser hur Ebony inte har nån att leka med längre vill jag bara ge upp. När jag ser att ingen ligger på hallmattan och vill bli klappad vill jag ge upp. När ingen tittar på mig med sina guldögon och ser så där smart ut vill jag bara lägga mig ned och Ge Upp. Men jag kan ändå inte låta bli att stirra ut genom fönstret. Varenda gång Ebony eller Castor får syn på nåt utanför fönstret hoppas man...

Fan. Det skär i själen.

Ont i själen-bra

Det klappar så sakta på himlens port
med späda, famlande händer:
"Statt upp, sankt Peter, och öppna fort,
ty jorden en ängel dig sänder!"

Och porten slås upp. Från ljusets höjd
i skinande vita kläder
en skara av änglabarn med fröjd
mot lille främlingen träder.

Men liten pilt, han vet icke av,
hur lycklig hans lott är vorden.
Han skådar ut över rymdens hav
och ser som en stjärnö jorden.

I tårlös sorg utan tröst och hopp
därnere hans moder sitter.
Hon stirrar ned på sin älsklings kropp,
som smärtsamt i dödsångst spritter.

Hon håller fast mot sitt hjärta tryckt
hans hand den spensliga lilla,
och barnets själ, som börjat sin flykt,
vilar på vingarna stilla.

Men endast ett ögonblick... så slår
som en flammande blixt hans öga:
i all sin strålande klarhet står
vidöppen himmelen höga.

I slocknande blick hans moder ser
av eviga ljuset en strimma:
nu har han ej syn för jorden mer -
allt försvinner i dimma.

Över det döende barnets drag
en hög förklaring sig breder:
ett återsken av himmelens dag
har spritt sig till jorden neder.

K. A. Melin
------------------------------------------------------------------------------------
Nu kanske du undrar varför jag skrev så där? Jag vill bara göra dig uppmärksam på att det ibland kan vara trevligt att läsa nåt på rim. Okej, inte världens gladaste rim, men rim icke desto mindre. Jag tycker den är fin. Och man behöver nåt sorligt ibland.

Och bebisen mår bra. Alltså min bebis. Bebisen i dikten mår inte bra. Han är död. Men min bebis är inte död. Den sparkar som vanligt. Just nu är den lika lång som en linjal och väger som ett halvt mjölkpaket. Ungefär.

Äntligen är det vinter! Om tre veckor och fyra dagar flyttar vi. Och om sex veckor och fem dagar åker vi till Åre. Shoop, shoop, shoop nedför backen! Bara för att jag skrev så där så kommer all snö vara borta tills dess. F'låt =P