Just nu är allt skitjobbigt och bara piss. Allt bara skiter sig hela tiden. Det enda som går som det ska är väl graviditeten och den är jobbig nog ändå. Eftersom magen är så stor kan jag bara sova på sidan och eftersom jag inte vänder mig under natten känns det som om jag blivit överkörd av en långtradare och sen dumpad i en mangel varje morgon när jag vaknar. Barnvagnen kom äntligen! Men det var fel på ett fäste och ett hål i en metallstång, så den är inne på service hos Barnens hus. Emmaljunga, som vagnen kommer ifrån, vägrar erkänna att de gjort nåt fel eller att förseningen på 1 månad är något de kan råda över. Så det kan inte bli tal om någon kompensation eller ens en ursäkt. Och vi kan inte tala med Emmaljunga direkt eftersom de inte talar med privatpersoner.Den kombinerade bokhyllan/tv-möbeln som vi beställde från Mio är också en månad sen. De skickade sms där det stod att allt var klart. Vi åkte dit och då visade det sig att en del saknades. De lovade att den skulle finnas inom några dagar. Två dagar senare fick vi ett till sms. Vi åkte dit. Och det hade inte kommit nån del. Vi åkte hem. De lovade då att delen skulle finnas inne i fredags. Vi åkte dit. Och hem igen. Det visar sig att delen som sakans fortfarande befinner sig i Tibro eller nåt liknande. Så de ska höra av sig när den kommer till Barkarby.När jag ringde a-kassan idag för att fråga varför jag inte fått några pengar även fast det gått en månad sedan jag blev "godkänd" av dem sa de att jag måste komplettera vissa uppgifter. När jag fick pappren idag upptäcker jag att en av de saker jag måste komplettera inte ens är en miss som jag gjort, utan det är min j-la chef på skolan som klantat sig. Dessutom duger inte det studieintyg som jag skickat med, utan det måste vara deras eget studieintyg. Detta betyder att jag måste ta mig in till LHS, hitta nån som kan skriva under att jag pluggat 5 år där och sedan stämpla deras skit-studieintyg. Detta medans Knyttet trycker på nedåt och sammandragningarna blir fler och fler. Jag har ingen aning om vem jag ska tala med på LHS och jag har en känsla av att a-kassan inte heller vet det.Arbetsförmedlingen vill att jag söker ett jobb som förskolelärare i Huddinge. Annars blir jag av med min a-kassa. Som jag inte får i alla fall just nu. Förra veckan ville de att jag sökte ett jobb som lärarvikarie för åk 7-9. Detta skulle väl inte vara nåt problem om det inte var för följande faktorer:- Jag har bara behörighet att undervisa åk 1-5.
- När jag skrev in mig på Arbetsförmedlingen och meddelade att jag är beräknad att föda barn den 11/5 sa de att detta inte skulle innebära några problem och att alla på Arbetsförmedlingen var medvetna om detta. När jag ringde efter att det första "Du måste söka det här jobbet"-brevet kommit och påpekade det kanske något idiotiska i att jag sökte jobb en vecka innan jag ska föda sa de att sådana var reglerna. När jag sa att detta var slöseri med tid för mig, arbetsförmedlingen och framför allt för arbetsgivaren sa de att sådana var reglerna. När jag sedan skrek "JAG SÖKER VÄL DET JÄVLA JOBBET DÅ!!!" sa de att det var bra för sådana var reglerna.
Det som är jobbigast är nog i alla fall att Asrael fortfarande är borta. Jag hade liksom redan ställt in mig på att han inte skulle komma tillbaka och gått igenom alla stadier av saknad. Så ringde en kille på valborg och sa att han sett en vit katt uppe vid stallet som ligger typ 2 km härifrån. Jörgen åkte dit och såg katten och det var väldigt likt Asrael. När vi åkte dit dagen efter såg vi honom igen och jag tror att det faktiskt var han. Så vi satte ut mat, men den hade han inte rört när vi kom tillbaka den tredje dagen. Sen var vi där varje dag förra veckan men varken såg eller hörde nåt alls. Vi gav honom en paus i helgen och åkte dit ikväll, men inget. Fan. Nu ska man alltså börja hoppas igen...
Ibland när det sparkar i magen undrar jag hur det kommer sig att man kan älska någon som man aldrig sett...Konstigt...Men jag myser. Och väntar =)
Asrael är fortfarande borta. Nu har det snart gått en månad och det säger väl en del om chanserna att han ska komma tillbaka.Det värsta är att inte veta vad som hände.Det är svårt att föreställa sig också... Att man aldrig mer kommer att se hans guldögon, hans vita päls, aldrig höra hans spinnande och jamanden och aldrig aldrig mer se hans intelligenta blick. Ingen kommer ligga på hallmattan och vilja gosa. Ingen kommer att stå ut med Ebonys lek och mys. Ingen kommer att hålla koll på Castor och Ebony när de är ute.Och det är mitt fel. Om jag inte släppt ut honom för tidigt hade det inte hänt.Jag vill egentligen inte vara ledsen eftersom det betyder att det är allvarligt och på riktigt. Jag vill kunna vifta bort det som ett mindre problem än att se det som en förlust av något älskat.Men för att kunna gå vidare tror jag att det är viktigt att gå igenom sorg och saknad. Ett stadium som leder till ett annat så att säga...Så idag har jag gråtit och saknat på riktigt för första gången. Förut har saknaden varit av annat slag; en kom-tillbaka-nån-gång-då-saknad. Nu är det en mer definitiv saknad. Och ett accepterande; han kommer inte tillbaka. Och det gör så ont. Så Ont.
...är att upprepa samma beteende och vänta sig olika resultat.Jag mår illa. Asrael är borta igen och har varit det i snart sex dagar. Vi släppte ut dem när vi kom hem från Åre i lördags och de andra två kom som vanligt lydigt tillbaka, men inte han.Den här gången orkar jag inte. Jag orkar inte ropa och inte få nåt svar. Jag orkar inte gå ut och leta och inte hitta nåt. Så jag sitter hemma och gör ingenting. Tänker. Han kan ha ramlat ned i dammen som ligger rätt nära huset. Han kan ha blivit överkörd av nån bil, uppäten av en räv, fastnat med halsbandet på en gren och kvävts. Nån kan ha tagit honom. Han kan ha försökt ta sig tillbaka till den gamla lägenheten, han kan ha blivit instängd nånstans eller klättrat upp i ett träd och inte kunnat ta sig ned. Han kan ha brutit ett ben eller skadat en tass.Jag sover dåligt. Jag tycker att jag hör jamanden hela tiden och går upp och kollar men hittar naturligtvis ingenting. Att jag har livlig fantasi gör absolut inte saken bättre. Och att detta skymmer glädjen över en spark eller nåt annat livstecken från Knyttet gör att jag sjunker ännu lägre.Förra gången han försvann kom han tillbaka ungefär en dag efter att jag skrivit av mig på nätet. Så det är anledningen till att jag sitter här och knappar på tangentbordet. Samma beteende borde ju föra med sig samma konsekvenser?Jag vill veta hur Jörgen mår, men orkar inte fråga. Eftersom jag vet att Asrael är hans favoritkatt förstår jag ju att han också mår dåligt men om jag frågar betyder det att vi måste prata om det och det vill jag inte. Så jag mår dåligt för det också. Att Jörgen inte får prata med nån.Jag är olycklig.
Vi flyttade för en vecka sedan. Visserligen bara 7 km men det känns som en helt annan värld. Nu slipper vi följande:- Röklukt. Konstant röklukt från våra storrökande grannar.
- Hundbajs på tomten. Grannarna envisades med att bara släppa ut sin hund på tomten istället för att gå ut och gå med den.
- Bristen på varmvatten. Man var tvungen att stänga av duschen efter ca 1 minut, vänta 1 minut och sedan fortsätta om man inte ville duscha i iskallt vatten.
- Alla j-la saker som stod överallt i alla gemensamma utrymmen. Garaget, förrådet och tvättstugan var belamrade med saker som grannarna samlat på sig under årens lopp.
- Den oskottade uppfarten. Det hade varit lättare att ta på sig skridskor och åka nedför än att försöka hoppa mellan de isfria fläckarna.
- Hängrännorna. Där det växer träd och buskar och där vattnet rinner över och studsar upp på våra rutor.
Allt detta slipper vi nu. Givetvis kommer det komma nya saker att störa sig på men omväxling förnöjer.Vi bestämde oss för att släppa ut katterna i tisdags vilket visade sig vara ett misstag. Ebony kom tillbaka efter en kvart, Castor kom tillbaka efter två timmar. Men Asrael kom inte tillbaka. Fan vad jobbigt det var. Jag såg framför mig hur han låg överkörd på vägen, låg ihjälfrusen under en gran, blivit halvt uppäten av en räv, satt fast i ett träd, blivit stulen och bortrövad. Kort sagt - jobbiga dagar. Och det blev inte bättre av att jag dagen innan fått veta att mitt kontrakt inte kommer att förnyas efter sista februari.Så det rann många tårar. Så fort jag såg Ebony grät jag och tänkte på att hon förlorat sin bästa kompis. Och så fort nån ringde och frågade hur det var började jag gråta.Efter två och en halv dag kom han tillbaka. Lyckan var total! Och allt kändes lätt som luft.Men gud vad jobbig att humöret går upp och ned... =/
Han kom tillbaka. Vid 15-tiden jag hörde jag jamande utanför och där var han. Skitig, hungrig, men annars helt okej.Total lycka!Jobb schmobb känns det som nu. Bara det att Asrael är tillbaka gör allting mycket mycket lättare att hantera.
Jag har inget jobb längre. Rektorn ringde (ringde!!) och sa att hon inte kommer att förnya mitt kontrakt efter den sista februari. Hon tyckte att det inte var bra att jag var sjuk så ofta med tanke på att jag är gravid (som om hon bryr sig) och att hon inte kunde fortsätta fixa vikarier för mig. Vilket hon aldrig behövt göra förut men som blev aktuellt nu när jag är sjukskriven i två veckor. Och här sitter vi. Med ny lägenhet som ska betalas och barn på väg. Amorteringar, avgifter, barnvagn, barnkläder mm...Och Asrael är borta. Jag släppte ut alla tre för första gången igår vid 9.30. Ebony kom in efter 15 min. Castor kom vid 12. Men Asrael kom aldrig. Och nu, mer än 24 timmar senare har han ännu inte kommit tillbaka. Vi har varit och letat runt lite, men inget. Jag var ute en sväng idag, men man kan ju inte klampa runt på folks tomter hur som helst. Speciellt inte när man är nyinflyttad. Jörgen tror att han är på väg tillbaka till gamla lägenheten så han ska dit ikväll och leta.Jag vill bara ge upp. När jag ser hur Ebony inte har nån att leka med längre vill jag bara ge upp. När jag ser att ingen ligger på hallmattan och vill bli klappad vill jag ge upp. När ingen tittar på mig med sina guldögon och ser så där smart ut vill jag bara lägga mig ned och Ge Upp. Men jag kan ändå inte låta bli att stirra ut genom fönstret. Varenda gång Ebony eller Castor får syn på nåt utanför fönstret hoppas man...Fan. Det skär i själen.
