Kriget om köket

I flera veckor har striderna härjat. Båda sidor kämpar envist och vägrar att ge upp makten om diskbänken. Men nu har den ena sidan tagit till biologisk krigsföring. Äntligen! Så nu ligger det 14 döda fruktflugor i botten på en tekopp. Yes! Die motherfuckers, die motherfuckers, die!

Jag sa ju det!

God damn it! Jag sa ju att dagen bara skulle bli värre.

Det gick bra ända tills vi skulle åka hem. Då hade vi kultiverat oss på biblioteket, ätit smaskig mat och glass i Sollentuna Centrum och strosat runt och kollat på alla livsnödvändiga saker som finns i Sollentuna Centrum och som man bara måste ha. En trevlig dag helt enkelt. Sen kommer vi till bilen och ska låsa upp.

Men nej. Då har jag skojat till det och tappat nyckeln nånstans under dagen. Sånt tycker jag är roligt. Och jag tycker också att det är roligt att gå runt och leta i en timme medan ungarna gnäller värre än Örebroare.

Det fortsatte med att vi åkte hem till mamma, jag lånade hennes bil, åkte hem och hämtade reservnyckeln, åkte tillbaka till Sollentuna Centrum medan mamma gick ned dit med ungarna. Sedan kunde vi äntligen åka hem. För att krydda det hela lite extra så skrek båda ungarna hela vägen hem från centrum och somnade precis när vi var hemma. Nu ska jag gå in och kolla om inte Asrael har kissat i soffan eller om jag kanske glömde stänga frysen imorse. Det skulle vara underbart för då skulle jag vända på klacken och åka raka vägen till Maldiverna.

Inte cynisk. Verklighetskritisk.

Idag vaknade jag verkligen på topp! Tjoho!! Livet är härligt, härligt, härligt!!






Men problemet med att vaknat på topp är ju att det då bara kan gå nedför resten av dagen. Typiskt.

Det gäller att vara lyhörd

Vi ska dricka te och äta äppelpaj. Jag håller på att göra te.
Jag: Jörgen, vad vill du ha för smak på te?
Jörgen (från badrummet): Crazy white shit.
Jag (rätt förvirrad): Va????
Jörgen: Prince of Wales sa jag.

Skönt att man ibland kan krydda konversationen lite så att den blir mer intressant. För det är inte så att jag hör dåligt!

Multiverktyg

Det är alltså inte jag som sitter och klappar Nova utan hon som placerat min hand där som ett slags huvudkudde. Kul att hon är företagsam och påhittig men synd att det ska gå ut över mig.

Vinnare

Vi står och väntar i 10 minuter på bussen för att åka 2 stationer. Det tar 8 minuter att gå hem. Vi är riktiga vinnare.

Men å andra sidan är det ju viktigt att man gynnar lokaltrafiken. Och så skyddar vi ju vagnen från slitage. Den ska ju faktiskt räcka i några år till.

Vad har vi gjort?

Har vi målat om vår barnstol? Är det ett orange filter på kameran? Har vi helt plötsligt börjat äta VÄLDIGT mycket morötter? Nej. Det är bara Nova som insisterar på att få äta själv. Då blir det så här fint.