Att ha en hobby är viktigt

Armica har hittat en ny hobby. Det är en grovmotorisk hobby som även stärker självförtroendet och främjar ordningssinnet.

Hon bäddar sängar.

Och hon gör det med sådan inlevelse att man nästan inte vill riva upp täcket när man ska gå och lägga sig. Själv sover hon numera mest ovanpå täcket och efter allt slit hon lägger ned på de där sängarna så förstår jag att hon vill göra det så lätt för sig som möjligt.

Planen är att göra Nova intresserad av dammsugning. Än så länge går den planen bra eftersom hon dammsög nästan hela undervåningen förra helgen. Kan vi nu få trean intresserad av matlagning så kan vi äntligen börja snacka egentid på allvar här hemma.

Stoppa pressarna

Jag har kommit till insikt. Insikten denna gång är att jag inte längre är 16. Jag är inte ens 22 eller 25 längre. 

Igår var jag på Kims möhippa. Jag åkte hemifrån vid 8.30. Vi boulade, Kim sålde muffins, vi köpte en väldigt ful klänning och åt middag hemma hos Helena. När jag kom hem vid midnatt kändes det som om jag blivit överkörd av en buss, nedtrampad av en hjord ilskna kor och sedan mald i en köttkvarn. Helt slut.

Hade det varit för 15 år sedan så hade jag känt på exakt samma sätt när jag kom hem, men jag hade kommit hem kl 7 på morgonen istället.

Och vet ni… Det är såååååå skönt att komma hem kl 00 istället för kl 7. I love it!

Ikväll ska jag på Kentkonsert och den ska sluta senast kl 23. Om den inte är slut då kommer någon att få spö och sedan kommer någon att få skjutsa hem mig, bära upp mig för trappan och lägga mig i sängen för jag kommer inte att orka gå ett steg själv.

Det är mycket coolare att vara 32 än att vara 16. Dessutom har man mer pengar.

Förlossningsplanering

Ungarna tittar på Ronja Rövardotter och Ronja har precis fötts. Armica säger till Nova:
- Precis så där ska vår bebis födas.
Fast hon som ska trycka ut bebisen vill nog ha något färre vildvittror, inte lika dåligt väder och absolut något mer bekvämt att ligga på än lite halm. Det får gärna finnas en barnmorska till hands också och inte bara en rövarhövding.

Jag vet... Det är jag som är gnällig...

Höjden av lathet

Vi har precis kommit hem från förskolan. Som vanligt får barnen välja om de vill titta på tv innan maten eller efter maten och som vanligt valde de att titta på tv innan maten. Men efter att jag varit på toa och bytt om till myskläder så har de fortfarande inte satt på tv:n. Följande konversation utspelar sig då:
Jag: Varför har ni inte satt på tv:n? Det kan ju du själv, Armica.
Armica: Men mamma, jag vill att du ska sätta på tv:n.
J: Nehej du. Vill du titta på tv så får du sätta på den själv.
A *gnällig som en rostig gammal fiol*: Men maaaaaaammaaaaaa! Jag får aaaaaaalltid sätta på tv:n! Varenda daaaaaaag! Nu får duuuuuuu göra deeeeeet! Du och pappa sätter ju aaaaaaldrig på tv:n åt oss!
J: Men jag sätter också på tv:n varje dag. Efter att vi nattat er går jag ned och sätter på tv:n. Det är INTE jobbigt att sätta på tv:n
A: Men maaaaaaaaaaammaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!
Jag tänker tyst för mig själv "Mutter mutter... bortskämda barn... mutter mutter... jävla gnäll..." medan jag tar fjärrkontrollerna och sätter på tv:n och boxen.

Varför jag gav upp och satte på tv:n själv? Då blir jag ju inte störd av fröknarna Fiol när jag lagar mat. Tv:n är en alldeles utmärkt barnvakt!

Till regnet, del 2

Okej. Du nappade tydligen inte på min idé om Atlanten. Då har jag bara en sak till som jag vill säga dig:

Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you!
Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you!
Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you!
Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you! Fuck you!

Fuck you motherfucker!!!!

Bra. Då vet vi var vi har varandra.

Till regnet. Bara ett råd i all välmening.

Hej igen regnet!
Det var ju faktiskt bara några timmar sedan vi sist sågs men du känner alltså att du har mer på hjärtat som du vill dela med dig av? Okej... Har du funderat på att gå till någon psykolog eller så? Vi som bor här är ju inte utbildade för att reda ut personliga problem och självkriser och du verkar ju lida av något av dessa problem eftersom du återkommer så ofta.

Jag har hört att det finns en utmärkt väderpsykolog en bit väster ut. Atlanten heter den. Åk dit och kolla vettja! Vad har du att förlora liksom? Det är ju inte så att vi inte vill hjälpa dig här, absolut inte! Men som sagt; vi är inte utbildade och eftersom du återkommer så ofta så tyder det ju på att den här "amatörterapin" inte fungerar. Våga ta steget till den proffesionella terapin! Du kommer upptäcka att du mår mycket bättre efter att ha fått gråta ut rejält hos Atlanten. Det är dessutom kostnadsfritt! Bra va?

Jag kan skjutsa dig till Göteborg om du vill och sedan är det bara en liten liten promenad över Dannmark och Skottland och sedan är du framme. Du kan inte missa det. Stort, blått och alltid villigt att lösa upp knutar på livets tråd! Tänk på saken.

Jocke Berg snodde min mobil

Så här var det:
Jag var på en hemmafest. Det var sjukt mycket folk där och helt plötsligt var min mobil borta. Jag letade som en tok eftersom min mobil är mitt tredje barn (eller fjärde då om vi ska räkna med den som ligger i magen) och till slut fick jag ta upp en fast telefon och ringa till den. Och döm om min förvåning när det är någon som svarar och ba: "Ha ha, jag har din telefon. Du glömde den på vardagsrumsbordet. Jag har gömt mig så du kan inte hitta din mobil. Om du vill ha tillbaka den måste du sjunga en sång." Jag hörde ju på en gång att det var Jocke så jag ba: "Skärp dig. Ge mig min mobil. Jag måste ha den om nån av ungarna skulle ringa." Men han stod på sig.

Så jag sjöng refrängen från "Sheena is a punkrocker" i telefonluren samtidigt som Jocke höll upp en megafon mot min mobil så att det hördes ut över hela festen. Jag avslutade världsvant med "Thank you, Stockholm!!" och la på.

När festen led mot sitt slut kom han fram och gav tillbaka min älskade mobil. Och det visade sig att det var hans lägenhet. Jag erbjöd mig att hjälpa till att städa och när vi blivit av med den sista efterhängsna gästen (som för övrigt var en gammal klasskompis till mig från lågstadiet klädd i jättegula gummistövlar) så städade vi. Lite. Och sen struntade vi i att städa...


Och sen vaknade jag imorse av att Armica brakade in och vrålade att det var fullt med myror i vardagsrummet och att jag måste ta bort dem. Nuuuuu!!!!!


Suck.