Dagens frågor

1. Varför vänder barn alltid huvudet till vänster när man ska borsta tänderna på dem?
2. Varför är knapparna så små på småbarnskläder? Det är ju inte små fingrar som ska knäppa dem. Det är ju snarare så att det är stora vuxenfingrar som ska knäppa dem och stora vuxenfingrar tycker att yttepyttesmå knappar är ett jävla skitpåfund.
3. Varför finns det fickor på Lillys klänningar? 1,5-åringar går ju extremt sällan med händerna i fickorna.
4. Varför tog jag på mig att gå på Novas avslutning själv med tre barn varav en med feber och en med begynnande tonårstrots?
5. Varför tog jag på mig att dela ut presenter till alla pedagoger med en gnällig, febrig Lilly på armen och en sur Nova klängandes på benet eftersom det tydligen var mitt fel att hon inte kunde klättra upp på lekstugetaket?

När jag nu ska laga pannbiff och underhålla tre sura barn samtidigt kommer jag inte att fundera över dessa frågor. Jag kommer istället ha en enda tanke i huvudet:

"Det är mindre än två månader kvar tills vi är i Turkiet..."

Empatisk eller beräknande? Jag väljer att tro på det första.

När jag hämtar barnen på förskolan säger Nova ledsamt

"Mamma, Ludvigs farmor dog igår. "
"Oj då" säger jag. "Vad tråkigt."
"Ja. Jag blir ledsen när jag tänker på Ludvigs farmor."
"Ja det förstår jag." svarar jag och tänker att nu är det nog läge att ha Samtalet Om Döden. Kanske läsa Adjö herr Muffin som är en väldigt fin bok om döden men som vi bara har läst en gång. Eftersom den handlar om döden.

Jag fortsätter på ett förstående, pedagogiskt sätt "Man blir ledsen när någon dör. Men efter ett tag kan man börja tänka på alla fina minnen man har av personen som dött och då mår man lite bättre."
"Mmm.... Mamma, jag kan inte sluta tänka på Ludvigs farmor." svarar hon.

"Nej jag förstår det." säger jag och tänker att åååå! Å vilken fin, underbar, empatisk, kännande, vacker, smart dotter jag har.

Nova tittar på mig med sina stora, kännande, vackra ögon och fortsätter "Men mamma... Jag tror att jag kan sluta tänka på Ludvigs farmor om jag får lite chips och fredagsmys när vi kommer hem."
Å min underbara, fina dott... Eeeh... Va...? Men jag finner mig snabbt och svarar "Jaha... Men vi har inga chips hemma." 

"Nähä... Men då kan jag ta lite O'boy istället."

"Jaså. Blir du glad då?"

"Ja... Då kan jag sluta tänka på Ludvigs farmor."

Och när vi kom hem fick hon ett stort glas O'boy bara för att hon är världens gulligaste unge!

Vi slängde det som blev över.

Idag gjorde Jörgen indiska köttbullar till middag. Istället för ströbröd använde han fiberhusk. Resultatet blev köttbullar med inslag av... snor. Det går inte att beskriva det på något annat sätt. Tänk er att ni äter en köttbulle och i mitten så ligger det en liten klick snor. Mmmm.... Sedan rann det liksom ut när vi efterstekte dem i ugnen så att de även blev inbakade i snor.

Det är första gången någonsin som jag ställt mig och gjort annan mat till ungarna.

Den enda som åt med glädje var Lilly men så är hon ju den enda i familjen som gillar kattkräk också...

Ensamstående - lätt som en plätt

Jag och barnen har blivit lämnade. Jörgen har flytt till Berlin över helgen. Hoppas det regnar där.

Tricket med att ta hand om tre barn ensam är att hålla barnen glada. Så istället för att säga "Men hjälp mig att torka av vardagsrumsbordet då! Är det bara jag som bor här eller? Ni får väl också hjälpa till. Jag är inte er betjänt." så sa jag "Vem vill hjälpa mig att torka av vardagsrumsbordet?" och fick två "Jaaag!!" till svar. Och istället för att säga "Meh! Vad gör ni? Vispa inte bara ned allt på mattan" så sa jag... inget alls.

Så gick det till den fredagskvällen när Armica och Nova självmant och glatt torkade av vardagsrumsbordet, hela trappan, trappräcket, tv-bänken, den långa förvaringsbänken och en väldigt smutsig lära-gå-vagn.

En observation bara...

En gång för 15 år sedan drack jag en massa på en fest. Sedan kräktes jag en massa.
Dagen efter hade jag ett blåmärke runt hakan. Det var efter toaringen eftersom jag tydligen hade somnat med huvudet vilande på toan efter ett tag. Det gjorde ont varje gång jag rörde munnen. Och ni som känner mig vet hur ofta och hur mycket jag pratar...

I lördags var jag på bröllop. Jag hade satt på mig ett par slim-fit-push-up-press-down-can't-move-strumpbyxor som gjorde att jag såg ut att väga 36 kg. Problemet var att de där jävla strumpbyxorna åkte ned som ett jävla korvskinn hela tiden. De liksom rullade ned och la sig precis vid troskanten så fort jag satte mig ned eller ställde mig upp. Och då var jag ju tvungen att dra upp dem. Och att dra upp ett par slim-fit-push-up-press-down-can't-move-strumpbyxor är j o b b i g t. Så när jag skulle gå och lägga mig på kvällen/natten så hade jag sån träningsverk att jag vaknade flera gånger för att jag bara rörde mig i sömnen.

Lustigt det där med hur verk kan komma på olika sätt...

Kvällens höjdpunkt!

Välkomna till kvällens avsnitt av "Vad roar man sig med när man väntar på att Lilly ska somna och det inte går att titta på tv?" Ikväll viker vi blommor av bordsdukar och stirrar tomt ut genom fönstret för att titta på den ensamma gatlyktan och räkna de få bilar som åker förbi då och då.

Kan man vika blommor av alla sorters fula dukar? Och hur stirrar man utan att se ut som en byfåne? Dessa frågor kommer ni svar på i kvällens program som, av Lillys pigga uppsyn att döma, kan pågå rätt jävla länge till...

21. En grej som får mig att vilja vråla HIGH FIVE! i vardagen

Tänk vad jag är lyckligt lottad.... Det är inte många som har det så bra som jag just nu. Jag har fått förmånen att få läsa alla de här fyra spännande böckerna till den 20:e februari.

Lyllos mig!