Cancer, dyra klänningar, Kiev och Recife är det som rör sig i mitt huvud just nu.
Fast mest cancer.
Vad gör man när mormor, mamma och syster bara gråter och morfar sitter på sängen och mumlar lite för sig själv att: Det är ju ändå jag som är sjuk... vad gråter ni för? Vad gör man? Man kan ju inte annat än le. Han är så finurlig, den där gubben =) Mormödrar får förresten inte gråta. Det är bara de som inte har några egna barn som får gråta.
En mormor ska, enligt Sveriges Rikes Lag: ”baka bullar och andra bakverk av samma karaktär som sedan skall förtäras av barnbarn i samband med intag av saft.” Paragraf två talar även om bortskänkandet av fula 70-80-talskläder och böcker av tråkig natur till det äldsta barnbarnet... =/
En morfar ska hitta på Nalle-sagor, bygga trä-skrot-bil-leksaksgrejer, spela kort och förlora med flit, berätta samma historier i 10 års tid och klä sig fult utan att veta om det. En morfar ska INTE åka in och ut på sjukhus, gå ned 10 kg på två veckor, få folk att gråta och få lungcancer.
Jag kom på att jag ljög däruppe. Jag tänker inte så mycket på Kiev och Recife som jag borde. Och jag ser inte riktigt vitsen med det heller. Men De Som Sätter Betygen skiter i att jag skiter i deras idiotiska uppgifter. Alla måste förstå (ja, det gäller dig också Camilla).
Fan! Vad pissigt allting är!!! Kan man inte få en sluss installerad? Så att inte allt kom på en gång liksom? Så kunde man få vila lite ibland. Fast egentligen så får man ju det. Mitt liv är ju inte genomruttet hela tiden. Men det känns så.
Det var nån på nån lektion nån gång som sa att historien är präglad av krig. Man säger att det var krig mellan det och det året osv istället för att säga att mellan det och det året var det fred. Och det gör man eftersom krig leder till större förändringar än fred. Synd.
