ETT HALVT ARK PAPPER
Sista flyttningslasset hade gått; hyresgästen, en ung man med sorgflor på hatten, vandrade ännu en gång genom våningen för att se om han glömt något. - Nej, han hade icke glömt något, absolut ingenting; och så gick han ut, i tamburen, fast besluten att icke mer tänka på det han upplevat i denna våning. Men se, i tamburen, invid telefonen, satt ett halvt ark papper fastnubbat; och det var fullskrivet med flera stilar, somt redigt med bläck, annat klottrat med blyerts eller rödpenna. Där stod det, hela denna vackra historia, som avspelats på den korta tiden av två år; allt han ville glömma stod där; ett stycke mänskoliv på ett halvt ark papper.
Han tog ner arket; det var sådant där solgult konceptpapper, som det lyser av. Han lade det på salskakelugnens kappa, och lutad över detsamma läste han. Först stod hennes namn: Alice, det vackraste namn han då visste, därför att det var hans fästmös. Och numret - 15 11. Det säg ut som ett psalmnummer i kyrkan. Därpå stod: Banken. Det var hans arbete. det heliga arbetet, som gav brödet, hemmet och makan, grunden till existensen. Men det var överstruket! Ty banken hade störtat, men han hade räddats över på en annan bank, dock efter en kort tid av mycken oro.
Så kom det. Blomsterhandeln och hyrkusken. Det var förlovningen, då han hade fickan full av pengar.
Därpå: möbelhandlarn, tapetserarn: han sätter bo.
Expressbyrån: de flytta in.
Operans biljettkontor: 50 50. De äro nygifta och gå på Operan om söndagarna. Deras bästa stunder då de själva sitta tysta, och råkas i skönhet och harmoni i sagolandet på andra sidan ridån.
Här följer ett mansnamn, som är överstruket. Det var en vän, som nått en viss höjd i samhället, men som icke kunde bära lyckan, utan föll, ohjälpligt, och måste resa långt bort. Så bräckligt är det!
Här synes något nytt ha inträtt i makarnes liv. Det står, med en fruntimmershand, och blyertspenna: "Frun". Vilken fru? - Jo, den med den stora kappan och det vänliga deltagande ansiktet, som kommer så tyst, och aldrig går genom salen, utan tar korridorvägen till sängkammaren.
Under hennes namn står Doktor L.
För första gången dyker här upp namnet på en släkting. Det står "Mamma". Det är svärmodren, som diskret hållit sig undan för att icke störa de nygifta, men nu påkallas i nödens stund, och kommer med glädje, efter som hon behövs.
Här börjar ett stort klotter med blått och rött.
Kommissionskontoret: jungfrun har flyttat, eller skall en ny anställas.
Apoteket. Hm! Det mörknar!
Mejeribolaget. Här rekvireras mjölk, tuberkelfri.
Kryddbon, slaktarn etc. Huset börjar skötas per telefon; då är husmodren icke på sin plats. Nej. Ty hon ligger till sängs.
Det som sedan följde kunde han icke läsa, ty det börjar skymma för hans ögon, som det måtte göra för den drunknande på havet, när han skall se igenom salt vatten. Men där stod:
Begravningsbyrån. Det talar ju nog!
- En större och en mindre, underförstått, kista. Och i parentes var skrivet: av stoft.
Sedan stod där intet mer! Stoft slutade det med; och det gör det. Men han tog solpapperet, kysste det och lade det i sin bröstficka.
På två minuter hade han genomlevat två år av sitt liv.
Han var icke böjd, när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände att han dock ägt det skönaste. Hur många arma, som aldrig fått det!
August Strindberg
lördag 6 oktober 2007
fredag 29 juni 2007
Det här är stort!
Jag kan knappt tro att det är sant, men Asrael är tillbaka!!! Efter tre månader i skogen är tok-katten tillbaka!
I måndags förmiddag (25:e juni) ringde en kvinna och sa att hon trodde att hon hade vår katt. Eftersom det gått så lång tid var jag lite skeptisk, men när hon beskrev honom så började hoppet tändas. Hon hade sett honom när hon var ute och gick med sin hund och hade gett honom mat nårgra gånger. Sedan hade hon åkt dit mitt i natten(!) och hämtat honom. Därefter hade hon avmaskat honom och kollat upp hans id-märkning han har i örat. Öronen ser dock ut som bacon så hon hade fått ringa runt lite innan hon hittade rätt. Så kom hon över, vi badade honom med loppschampo och gav honom en massa mat. Sedan åkte jag och Jörgen med honom till veterinären. Han har gått ned från 6 kg till 3,3 kg. Öronen är nog förfrysta eller solbrända men kommer att bli bra. Och fästingar hade han ett antal. Stora som ärtor =P Annars mådde han bra. Det här är det mest otroliga som hänt! Förutom Armica då =)
Och våra två andra katter kände direkt igen honom och var framme och nosade. Inga fräsningar eller nånting. Helt otroligt.
Jag vet inte riktigt hur jag ska känna eller vara eller göra. Sånt här händer bara inte. Han försvann den 17:e mars och varje dag har varit jobbig eftersom vi faktiskt såg honom två gånger ca två km från vårt hus men aldrig fick tag på honom. När vi varit ute på promenader har vi ibland gått förbi där vi såg honom och det har alltid varit jobbigt. Tänk om han fortfarande är där? Tänk om han ligger med brutet bakben mitt i skogen? Tänk om nån kört på honom? Tänk om, tänk om, tänk om... Men nu behöver jag inte tänka så längre och det känns ovant. Men skönt =)
I måndags förmiddag (25:e juni) ringde en kvinna och sa att hon trodde att hon hade vår katt. Eftersom det gått så lång tid var jag lite skeptisk, men när hon beskrev honom så började hoppet tändas. Hon hade sett honom när hon var ute och gick med sin hund och hade gett honom mat nårgra gånger. Sedan hade hon åkt dit mitt i natten(!) och hämtat honom. Därefter hade hon avmaskat honom och kollat upp hans id-märkning han har i örat. Öronen ser dock ut som bacon så hon hade fått ringa runt lite innan hon hittade rätt. Så kom hon över, vi badade honom med loppschampo och gav honom en massa mat. Sedan åkte jag och Jörgen med honom till veterinären. Han har gått ned från 6 kg till 3,3 kg. Öronen är nog förfrysta eller solbrända men kommer att bli bra. Och fästingar hade han ett antal. Stora som ärtor =P Annars mådde han bra. Det här är det mest otroliga som hänt! Förutom Armica då =)
Och våra två andra katter kände direkt igen honom och var framme och nosade. Inga fräsningar eller nånting. Helt otroligt.
Jag vet inte riktigt hur jag ska känna eller vara eller göra. Sånt här händer bara inte. Han försvann den 17:e mars och varje dag har varit jobbig eftersom vi faktiskt såg honom två gånger ca två km från vårt hus men aldrig fick tag på honom. När vi varit ute på promenader har vi ibland gått förbi där vi såg honom och det har alltid varit jobbigt. Tänk om han fortfarande är där? Tänk om han ligger med brutet bakben mitt i skogen? Tänk om nån kört på honom? Tänk om, tänk om, tänk om... Men nu behöver jag inte tänka så längre och det känns ovant. Men skönt =)
söndag 3 juni 2007
Till dig Armica
Jag fick värkar på morgonen måndagen den 14:e maj. När slemproppen gick nån gång under tisdagen ringde vi förlossningen men de sa att proppen kan gå flera veckor innan förlossningen så det var inte mycket att hänga i julgranen. Vi åkte in på vanlig kontroll på tisdags morgon och Elisabeth Barnmorska trodde att det skulle titta ut nån under natten. Men icke. Hela natten gick, värkarna blidde värre, jag vankade fram och tillbaka i lägenheten med TENS inkopplad och Ebony springandes framför benen hela tiden. Vid 7 på onsdags morgon ringde vi förlossningen. Då hade jag bara sovit mellan 4 och 6 och var rätt trött. De tyckte att vi skulle komma in för kontroll och vi åkte iväg. I rusningstraffik kan tilläggas. Det var inte kul. Det som normalt tar 20 minuter tog nu 45 minuter. Blä. Jag var helt säker på att vi skulle få åka hem igen eftersom värkarna kom med 7 minuters mellanrum (vilket Jörgen höll koll på med ett datorprogram :-)) men de sa att vi kunde stanna! Då var klockan 8.30.
Sen tutade det på. Jag var 3-4 cm öppen när vi kom in och dagen fortsatte med att de tog hål på fosterhinnan vid kl 9.10 och satte elektrod på ditt huvud. Jag fick börja med lustgas vid 10.20 vilket hjälpte något så när, men värktopparna kom så fort att jag inte hann känna effekten av lustgasen förän de var på väg att gå över. Vid 11.45 satte de ryggmärgsbedövning som varade i ungefär 30 minuter. Sen fick de fylla på den eftersom den förra inte tagit riktigt rätt. Vid 12.50 satte de en ny ryggmärgsbedövning som var bättre. Jag fick dropp vid 13.45 och fick världens godaste saft att dricka! Slurp! Sen hände inte mycket på ett tag. Värkarna fortsatte men jag öppnade mig inte så mycket.
Vid 16.00 började ryggmärgsbedövningen släppa på vänster sida. Då hade utdrivningsskedet börjat och allt började göra r i k t i g t ont. Jag fick (med stor möda) lägga mig på sidan vilket kändes lite bättre. Och när de fyllt på bedövningen två gånger kändes det ännu bättre. Från att ha varit öppen 5 cm gick jag till fullt öppen på 1 timme. Vid 16.30 kunde jag inte låta bli att krysta när värkarna kom och Jörgen fick påminna mig om att inte skrika ut andetagen, utan att andas ut dem. Under hela dagen hann jag nästan alltid somna mellan värkarna och det var så skönt att bara få blunda och inte tänka på nåt alls! I slutet blev jag även lite förvirrad mellan värkarna och visste inte riktigt vad som var verklighet och vad som var dröm. Jag fick lust att bara gå därifrån men sen kom jag på att jag var mitt i en förlossning :-)
Vid kl 16.55 satte de mig upp i sängen med fötterna i fotstöden och sa åt mig att krysta. Och sen kl 17.06 kom du! Världens sötaste lilla karamell! Du vägde 3400 g, huvudet var 34,5 cm i omkrets och du var 48 cm lång. Jag grät. Och Jörgen grät. Och du skrek.
Sen fick Jörgen klippa av navelsträngen och Annika Barnmorska la upp dig på mitt bröst med två mjuka handdukar som täcke. Där fick du ligga medan de tog hand om moderkakan och sydde några stygn. Det var de färdiga med vid kl 18.00 då de kom in med smörgåsar, kaffe och varm choklad.
Vid 20.10 hade jag duschat och fått på mig egna kläder och det var dags att åka till patienthotellet.
Så gick det till när du föddes Sköldpaddan!
Sen tutade det på. Jag var 3-4 cm öppen när vi kom in och dagen fortsatte med att de tog hål på fosterhinnan vid kl 9.10 och satte elektrod på ditt huvud. Jag fick börja med lustgas vid 10.20 vilket hjälpte något så när, men värktopparna kom så fort att jag inte hann känna effekten av lustgasen förän de var på väg att gå över. Vid 11.45 satte de ryggmärgsbedövning som varade i ungefär 30 minuter. Sen fick de fylla på den eftersom den förra inte tagit riktigt rätt. Vid 12.50 satte de en ny ryggmärgsbedövning som var bättre. Jag fick dropp vid 13.45 och fick världens godaste saft att dricka! Slurp! Sen hände inte mycket på ett tag. Värkarna fortsatte men jag öppnade mig inte så mycket.
Vid 16.00 började ryggmärgsbedövningen släppa på vänster sida. Då hade utdrivningsskedet börjat och allt började göra r i k t i g t ont. Jag fick (med stor möda) lägga mig på sidan vilket kändes lite bättre. Och när de fyllt på bedövningen två gånger kändes det ännu bättre. Från att ha varit öppen 5 cm gick jag till fullt öppen på 1 timme. Vid 16.30 kunde jag inte låta bli att krysta när värkarna kom och Jörgen fick påminna mig om att inte skrika ut andetagen, utan att andas ut dem. Under hela dagen hann jag nästan alltid somna mellan värkarna och det var så skönt att bara få blunda och inte tänka på nåt alls! I slutet blev jag även lite förvirrad mellan värkarna och visste inte riktigt vad som var verklighet och vad som var dröm. Jag fick lust att bara gå därifrån men sen kom jag på att jag var mitt i en förlossning :-)
Vid kl 16.55 satte de mig upp i sängen med fötterna i fotstöden och sa åt mig att krysta. Och sen kl 17.06 kom du! Världens sötaste lilla karamell! Du vägde 3400 g, huvudet var 34,5 cm i omkrets och du var 48 cm lång. Jag grät. Och Jörgen grät. Och du skrek.
Sen fick Jörgen klippa av navelsträngen och Annika Barnmorska la upp dig på mitt bröst med två mjuka handdukar som täcke. Där fick du ligga medan de tog hand om moderkakan och sydde några stygn. Det var de färdiga med vid kl 18.00 då de kom in med smörgåsar, kaffe och varm choklad.
Vid 20.10 hade jag duschat och fått på mig egna kläder och det var dags att åka till patienthotellet.
Så gick det till när du föddes Sköldpaddan!
måndag 7 maj 2007
Nedåt nedåt nedåt...
Just nu är allt skitjobbigt och bara piss. Allt bara skiter sig hela tiden. Det enda som går som det ska är väl graviditeten och den är jobbig nog ändå. Eftersom magen är så stor kan jag bara sova på sidan och eftersom jag inte vänder mig under natten känns det som om jag blivit överkörd av en långtradare och sen dumpad i en mangel varje morgon när jag vaknar.
Barnvagnen kom äntligen! Men det var fel på ett fäste och ett hål i en metallstång, så den är inne på service hos Barnens hus. Emmaljunga, som vagnen kommer ifrån, vägrar erkänna att de gjort nåt fel eller att förseningen på 1 månad är något de kan råda över. Så det kan inte bli tal om någon kompensation eller ens en ursäkt. Och vi kan inte tala med Emmaljunga direkt eftersom de inte talar med privatpersoner.
Den kombinerade bokhyllan/tv-möbeln som vi beställde från Mio är också en månad sen. De skickade sms där det stod att allt var klart. Vi åkte dit och då visade det sig att en del saknades. De lovade att den skulle finnas inom några dagar. Två dagar senare fick vi ett till sms. Vi åkte dit. Och det hade inte kommit nån del. Vi åkte hem. De lovade då att delen skulle finnas inne i fredags. Vi åkte dit. Och hem igen. Det visar sig att delen som sakans fortfarande befinner sig i Tibro eller nåt liknande. Så de ska höra av sig när den kommer till Barkarby.
När jag ringde a-kassan idag för att fråga varför jag inte fått några pengar även fast det gått en månad sedan jag blev "godkänd" av dem sa de att jag måste komplettera vissa uppgifter. När jag fick pappren idag upptäcker jag att en av de saker jag måste komplettera inte ens är en miss som jag gjort, utan det är min j-la chef på skolan som klantat sig. Dessutom duger inte det studieintyg som jag skickat med, utan det måste vara deras eget studieintyg. Detta betyder att jag måste ta mig in till LHS, hitta nån som kan skriva under att jag pluggat 5 år där och sedan stämpla deras skit-studieintyg. Detta medans Knyttet trycker på nedåt och sammandragningarna blir fler och fler. Jag har ingen aning om vem jag ska tala med på LHS och jag har en känsla av att a-kassan inte heller vet det.
Arbetsförmedlingen vill att jag söker ett jobb som förskolelärare i Huddinge. Annars blir jag av med min a-kassa. Som jag inte får i alla fall just nu. Förra veckan ville de att jag sökte ett jobb som lärarvikarie för åk 7-9. Detta skulle väl inte vara nåt problem om det inte var för följande faktorer:
Barnvagnen kom äntligen! Men det var fel på ett fäste och ett hål i en metallstång, så den är inne på service hos Barnens hus. Emmaljunga, som vagnen kommer ifrån, vägrar erkänna att de gjort nåt fel eller att förseningen på 1 månad är något de kan råda över. Så det kan inte bli tal om någon kompensation eller ens en ursäkt. Och vi kan inte tala med Emmaljunga direkt eftersom de inte talar med privatpersoner.
Den kombinerade bokhyllan/tv-möbeln som vi beställde från Mio är också en månad sen. De skickade sms där det stod att allt var klart. Vi åkte dit och då visade det sig att en del saknades. De lovade att den skulle finnas inom några dagar. Två dagar senare fick vi ett till sms. Vi åkte dit. Och det hade inte kommit nån del. Vi åkte hem. De lovade då att delen skulle finnas inne i fredags. Vi åkte dit. Och hem igen. Det visar sig att delen som sakans fortfarande befinner sig i Tibro eller nåt liknande. Så de ska höra av sig när den kommer till Barkarby.
När jag ringde a-kassan idag för att fråga varför jag inte fått några pengar även fast det gått en månad sedan jag blev "godkänd" av dem sa de att jag måste komplettera vissa uppgifter. När jag fick pappren idag upptäcker jag att en av de saker jag måste komplettera inte ens är en miss som jag gjort, utan det är min j-la chef på skolan som klantat sig. Dessutom duger inte det studieintyg som jag skickat med, utan det måste vara deras eget studieintyg. Detta betyder att jag måste ta mig in till LHS, hitta nån som kan skriva under att jag pluggat 5 år där och sedan stämpla deras skit-studieintyg. Detta medans Knyttet trycker på nedåt och sammandragningarna blir fler och fler. Jag har ingen aning om vem jag ska tala med på LHS och jag har en känsla av att a-kassan inte heller vet det.
Arbetsförmedlingen vill att jag söker ett jobb som förskolelärare i Huddinge. Annars blir jag av med min a-kassa. Som jag inte får i alla fall just nu. Förra veckan ville de att jag sökte ett jobb som lärarvikarie för åk 7-9. Detta skulle väl inte vara nåt problem om det inte var för följande faktorer:
- Jag har bara behörighet att undervisa åk 1-5.
- När jag skrev in mig på Arbetsförmedlingen och meddelade att jag är beräknad att föda barn den 11/5 sa de att detta inte skulle innebära några problem och att alla på Arbetsförmedlingen var medvetna om detta. När jag ringde efter att det första "Du måste söka det här jobbet"-brevet kommit och påpekade det kanske något idiotiska i att jag sökte jobb en vecka innan jag ska föda sa de att sådana var reglerna. När jag sa att detta var slöseri med tid för mig, arbetsförmedlingen och framför allt för arbetsgivaren sa de att sådana var reglerna. När jag sedan skrek "JAG SÖKER VÄL DET JÄVLA JOBBET DÅ!!!" sa de att det var bra för sådana var reglerna.
måndag 16 april 2007
Knyttet
Ibland när det sparkar i magen undrar jag hur det kommer sig att man kan älska någon som man aldrig sett...
Konstigt...
Men jag myser. Och väntar =)
Konstigt...
Men jag myser. Och väntar =)
torsdag 12 april 2007
Han fattas mig.
Asrael är fortfarande borta. Nu har det snart gått en månad och det säger väl en del om chanserna att han ska komma tillbaka.
Det värsta är att inte veta vad som hände.
Det är svårt att föreställa sig också... Att man aldrig mer kommer att se hans guldögon, hans vita päls, aldrig höra hans spinnande och jamanden och aldrig aldrig mer se hans intelligenta blick. Ingen kommer ligga på hallmattan och vilja gosa. Ingen kommer att stå ut med Ebonys lek och mys. Ingen kommer att hålla koll på Castor och Ebony när de är ute.
Och det är mitt fel. Om jag inte släppt ut honom för tidigt hade det inte hänt.
Jag vill egentligen inte vara ledsen eftersom det betyder att det är allvarligt och på riktigt. Jag vill kunna vifta bort det som ett mindre problem än att se det som en förlust av något älskat.
Men för att kunna gå vidare tror jag att det är viktigt att gå igenom sorg och saknad. Ett stadium som leder till ett annat så att säga...
Så idag har jag gråtit och saknat på riktigt för första gången. Förut har saknaden varit av annat slag; en kom-tillbaka-nån-gång-då-saknad. Nu är det en mer definitiv saknad. Och ett accepterande; han kommer inte tillbaka. Och det gör så ont. Så Ont.
Det värsta är att inte veta vad som hände.
Det är svårt att föreställa sig också... Att man aldrig mer kommer att se hans guldögon, hans vita päls, aldrig höra hans spinnande och jamanden och aldrig aldrig mer se hans intelligenta blick. Ingen kommer ligga på hallmattan och vilja gosa. Ingen kommer att stå ut med Ebonys lek och mys. Ingen kommer att hålla koll på Castor och Ebony när de är ute.
Och det är mitt fel. Om jag inte släppt ut honom för tidigt hade det inte hänt.
Jag vill egentligen inte vara ledsen eftersom det betyder att det är allvarligt och på riktigt. Jag vill kunna vifta bort det som ett mindre problem än att se det som en förlust av något älskat.
Men för att kunna gå vidare tror jag att det är viktigt att gå igenom sorg och saknad. Ett stadium som leder till ett annat så att säga...
Så idag har jag gråtit och saknat på riktigt för första gången. Förut har saknaden varit av annat slag; en kom-tillbaka-nån-gång-då-saknad. Nu är det en mer definitiv saknad. Och ett accepterande; han kommer inte tillbaka. Och det gör så ont. Så Ont.
fredag 23 mars 2007
Definitionen av galenskap...
...är att upprepa samma beteende och vänta sig olika resultat.
Jag mår illa. Asrael är borta igen och har varit det i snart sex dagar. Vi släppte ut dem när vi kom hem från Åre i lördags och de andra två kom som vanligt lydigt tillbaka, men inte han.
Den här gången orkar jag inte. Jag orkar inte ropa och inte få nåt svar. Jag orkar inte gå ut och leta och inte hitta nåt. Så jag sitter hemma och gör ingenting. Tänker. Han kan ha ramlat ned i dammen som ligger rätt nära huset. Han kan ha blivit överkörd av nån bil, uppäten av en räv, fastnat med halsbandet på en gren och kvävts. Nån kan ha tagit honom. Han kan ha försökt ta sig tillbaka till den gamla lägenheten, han kan ha blivit instängd nånstans eller klättrat upp i ett träd och inte kunnat ta sig ned. Han kan ha brutit ett ben eller skadat en tass.
Jag sover dåligt. Jag tycker att jag hör jamanden hela tiden och går upp och kollar men hittar naturligtvis ingenting. Att jag har livlig fantasi gör absolut inte saken bättre. Och att detta skymmer glädjen över en spark eller nåt annat livstecken från Knyttet gör att jag sjunker ännu lägre.
Förra gången han försvann kom han tillbaka ungefär en dag efter att jag skrivit av mig på nätet. Så det är anledningen till att jag sitter här och knappar på tangentbordet. Samma beteende borde ju föra med sig samma konsekvenser?
Jag vill veta hur Jörgen mår, men orkar inte fråga. Eftersom jag vet att Asrael är hans favoritkatt förstår jag ju att han också mår dåligt men om jag frågar betyder det att vi måste prata om det och det vill jag inte. Så jag mår dåligt för det också. Att Jörgen inte får prata med nån.
Jag är olycklig.
Jag mår illa. Asrael är borta igen och har varit det i snart sex dagar. Vi släppte ut dem när vi kom hem från Åre i lördags och de andra två kom som vanligt lydigt tillbaka, men inte han.
Den här gången orkar jag inte. Jag orkar inte ropa och inte få nåt svar. Jag orkar inte gå ut och leta och inte hitta nåt. Så jag sitter hemma och gör ingenting. Tänker. Han kan ha ramlat ned i dammen som ligger rätt nära huset. Han kan ha blivit överkörd av nån bil, uppäten av en räv, fastnat med halsbandet på en gren och kvävts. Nån kan ha tagit honom. Han kan ha försökt ta sig tillbaka till den gamla lägenheten, han kan ha blivit instängd nånstans eller klättrat upp i ett träd och inte kunnat ta sig ned. Han kan ha brutit ett ben eller skadat en tass.
Jag sover dåligt. Jag tycker att jag hör jamanden hela tiden och går upp och kollar men hittar naturligtvis ingenting. Att jag har livlig fantasi gör absolut inte saken bättre. Och att detta skymmer glädjen över en spark eller nåt annat livstecken från Knyttet gör att jag sjunker ännu lägre.
Förra gången han försvann kom han tillbaka ungefär en dag efter att jag skrivit av mig på nätet. Så det är anledningen till att jag sitter här och knappar på tangentbordet. Samma beteende borde ju föra med sig samma konsekvenser?
Jag vill veta hur Jörgen mår, men orkar inte fråga. Eftersom jag vet att Asrael är hans favoritkatt förstår jag ju att han också mår dåligt men om jag frågar betyder det att vi måste prata om det och det vill jag inte. Så jag mår dåligt för det också. Att Jörgen inte får prata med nån.
Jag är olycklig.
söndag 25 februari 2007
Katter och ex-grannar
Vi flyttade för en vecka sedan. Visserligen bara 7 km men det känns som en helt annan värld. Nu slipper vi följande:
Vi bestämde oss för att släppa ut katterna i tisdags vilket visade sig vara ett misstag. Ebony kom tillbaka efter en kvart, Castor kom tillbaka efter två timmar. Men Asrael kom inte tillbaka. Fan vad jobbigt det var. Jag såg framför mig hur han låg överkörd på vägen, låg ihjälfrusen under en gran, blivit halvt uppäten av en räv, satt fast i ett träd, blivit stulen och bortrövad. Kort sagt - jobbiga dagar. Och det blev inte bättre av att jag dagen innan fått veta att mitt kontrakt inte kommer att förnyas efter sista februari.
Så det rann många tårar. Så fort jag såg Ebony grät jag och tänkte på att hon förlorat sin bästa kompis. Och så fort nån ringde och frågade hur det var började jag gråta.
Efter två och en halv dag kom han tillbaka. Lyckan var total! Och allt kändes lätt som luft.
Men gud vad jobbig att humöret går upp och ned... =/
- Röklukt. Konstant röklukt från våra storrökande grannar.
- Hundbajs på tomten. Grannarna envisades med att bara släppa ut sin hund på tomten istället för att gå ut och gå med den.
- Bristen på varmvatten. Man var tvungen att stänga av duschen efter ca 1 minut, vänta 1 minut och sedan fortsätta om man inte ville duscha i iskallt vatten.
- Alla j-la saker som stod överallt i alla gemensamma utrymmen. Garaget, förrådet och tvättstugan var belamrade med saker som grannarna samlat på sig under årens lopp.
- Den oskottade uppfarten. Det hade varit lättare att ta på sig skridskor och åka nedför än att försöka hoppa mellan de isfria fläckarna.
- Hängrännorna. Där det växer träd och buskar och där vattnet rinner över och studsar upp på våra rutor.
Vi bestämde oss för att släppa ut katterna i tisdags vilket visade sig vara ett misstag. Ebony kom tillbaka efter en kvart, Castor kom tillbaka efter två timmar. Men Asrael kom inte tillbaka. Fan vad jobbigt det var. Jag såg framför mig hur han låg överkörd på vägen, låg ihjälfrusen under en gran, blivit halvt uppäten av en räv, satt fast i ett träd, blivit stulen och bortrövad. Kort sagt - jobbiga dagar. Och det blev inte bättre av att jag dagen innan fått veta att mitt kontrakt inte kommer att förnyas efter sista februari.
Så det rann många tårar. Så fort jag såg Ebony grät jag och tänkte på att hon förlorat sin bästa kompis. Och så fort nån ringde och frågade hur det var började jag gråta.
Efter två och en halv dag kom han tillbaka. Lyckan var total! Och allt kändes lätt som luft.
Men gud vad jobbig att humöret går upp och ned... =/
torsdag 22 februari 2007
Bättre.
Han kom tillbaka. Vid 15-tiden jag hörde jag jamande utanför och där var han. Skitig, hungrig, men annars helt okej.
Total lycka!
Jobb schmobb känns det som nu. Bara det att Asrael är tillbaka gör allting mycket mycket lättare att hantera.
Total lycka!
Jobb schmobb känns det som nu. Bara det att Asrael är tillbaka gör allting mycket mycket lättare att hantera.
onsdag 21 februari 2007
Vit flagg
Jag har inget jobb längre. Rektorn ringde (ringde!!) och sa att hon inte kommer att förnya mitt kontrakt efter den sista februari. Hon tyckte att det inte var bra att jag var sjuk så ofta med tanke på att jag är gravid (som om hon bryr sig) och att hon inte kunde fortsätta fixa vikarier för mig. Vilket hon aldrig behövt göra förut men som blev aktuellt nu när jag är sjukskriven i två veckor. Och här sitter vi. Med ny lägenhet som ska betalas och barn på väg. Amorteringar, avgifter, barnvagn, barnkläder mm...
Och Asrael är borta. Jag släppte ut alla tre för första gången igår vid 9.30. Ebony kom in efter 15 min. Castor kom vid 12. Men Asrael kom aldrig. Och nu, mer än 24 timmar senare har han ännu inte kommit tillbaka. Vi har varit och letat runt lite, men inget. Jag var ute en sväng idag, men man kan ju inte klampa runt på folks tomter hur som helst. Speciellt inte när man är nyinflyttad. Jörgen tror att han är på väg tillbaka till gamla lägenheten så han ska dit ikväll och leta.
Jag vill bara ge upp. När jag ser hur Ebony inte har nån att leka med längre vill jag bara ge upp. När jag ser att ingen ligger på hallmattan och vill bli klappad vill jag ge upp. När ingen tittar på mig med sina guldögon och ser så där smart ut vill jag bara lägga mig ned och Ge Upp. Men jag kan ändå inte låta bli att stirra ut genom fönstret. Varenda gång Ebony eller Castor får syn på nåt utanför fönstret hoppas man...
Fan. Det skär i själen.
Och Asrael är borta. Jag släppte ut alla tre för första gången igår vid 9.30. Ebony kom in efter 15 min. Castor kom vid 12. Men Asrael kom aldrig. Och nu, mer än 24 timmar senare har han ännu inte kommit tillbaka. Vi har varit och letat runt lite, men inget. Jag var ute en sväng idag, men man kan ju inte klampa runt på folks tomter hur som helst. Speciellt inte när man är nyinflyttad. Jörgen tror att han är på väg tillbaka till gamla lägenheten så han ska dit ikväll och leta.
Jag vill bara ge upp. När jag ser hur Ebony inte har nån att leka med längre vill jag bara ge upp. När jag ser att ingen ligger på hallmattan och vill bli klappad vill jag ge upp. När ingen tittar på mig med sina guldögon och ser så där smart ut vill jag bara lägga mig ned och Ge Upp. Men jag kan ändå inte låta bli att stirra ut genom fönstret. Varenda gång Ebony eller Castor får syn på nåt utanför fönstret hoppas man...
Fan. Det skär i själen.
måndag 22 januari 2007
Ont i själen-bra
Det klappar så sakta på himlens port
med späda, famlande händer:
"Statt upp, sankt Peter, och öppna fort,
ty jorden en ängel dig sänder!"
Och porten slås upp. Från ljusets höjd
i skinande vita kläder
en skara av änglabarn med fröjd
mot lille främlingen träder.
Men liten pilt, han vet icke av,
hur lycklig hans lott är vorden.
Han skådar ut över rymdens hav
och ser som en stjärnö jorden.
I tårlös sorg utan tröst och hopp
därnere hans moder sitter.
Hon stirrar ned på sin älsklings kropp,
som smärtsamt i dödsångst spritter.
Hon håller fast mot sitt hjärta tryckt
hans hand den spensliga lilla,
och barnets själ, som börjat sin flykt,
vilar på vingarna stilla.
Men endast ett ögonblick... så slår
som en flammande blixt hans öga:
i all sin strålande klarhet står
vidöppen himmelen höga.
I slocknande blick hans moder ser
av eviga ljuset en strimma:
nu har han ej syn för jorden mer -
allt försvinner i dimma.
Över det döende barnets drag
en hög förklaring sig breder:
ett återsken av himmelens dag
har spritt sig till jorden neder.
K. A. Melin
------------------------------------------------------------------------------------
Nu kanske du undrar varför jag skrev så där? Jag vill bara göra dig uppmärksam på att det ibland kan vara trevligt att läsa nåt på rim. Okej, inte världens gladaste rim, men rim icke desto mindre. Jag tycker den är fin. Och man behöver nåt sorligt ibland.
Och bebisen mår bra. Alltså min bebis. Bebisen i dikten mår inte bra. Han är död. Men min bebis är inte död. Den sparkar som vanligt. Just nu är den lika lång som en linjal och väger som ett halvt mjölkpaket. Ungefär.
Äntligen är det vinter! Om tre veckor och fyra dagar flyttar vi. Och om sex veckor och fem dagar åker vi till Åre. Shoop, shoop, shoop nedför backen! Bara för att jag skrev så där så kommer all snö vara borta tills dess. F'låt =P
med späda, famlande händer:
"Statt upp, sankt Peter, och öppna fort,
ty jorden en ängel dig sänder!"
Och porten slås upp. Från ljusets höjd
i skinande vita kläder
en skara av änglabarn med fröjd
mot lille främlingen träder.
Men liten pilt, han vet icke av,
hur lycklig hans lott är vorden.
Han skådar ut över rymdens hav
och ser som en stjärnö jorden.
I tårlös sorg utan tröst och hopp
därnere hans moder sitter.
Hon stirrar ned på sin älsklings kropp,
som smärtsamt i dödsångst spritter.
Hon håller fast mot sitt hjärta tryckt
hans hand den spensliga lilla,
och barnets själ, som börjat sin flykt,
vilar på vingarna stilla.
Men endast ett ögonblick... så slår
som en flammande blixt hans öga:
i all sin strålande klarhet står
vidöppen himmelen höga.
I slocknande blick hans moder ser
av eviga ljuset en strimma:
nu har han ej syn för jorden mer -
allt försvinner i dimma.
Över det döende barnets drag
en hög förklaring sig breder:
ett återsken av himmelens dag
har spritt sig till jorden neder.
K. A. Melin
------------------------------------------------------------------------------------
Nu kanske du undrar varför jag skrev så där? Jag vill bara göra dig uppmärksam på att det ibland kan vara trevligt att läsa nåt på rim. Okej, inte världens gladaste rim, men rim icke desto mindre. Jag tycker den är fin. Och man behöver nåt sorligt ibland.
Och bebisen mår bra. Alltså min bebis. Bebisen i dikten mår inte bra. Han är död. Men min bebis är inte död. Den sparkar som vanligt. Just nu är den lika lång som en linjal och väger som ett halvt mjölkpaket. Ungefär.
Äntligen är det vinter! Om tre veckor och fyra dagar flyttar vi. Och om sex veckor och fem dagar åker vi till Åre. Shoop, shoop, shoop nedför backen! Bara för att jag skrev så där så kommer all snö vara borta tills dess. F'låt =P
torsdag 11 januari 2007
Camillas sjukresa
Ända sedan början av december har jag haft hosta och kännt mig allmänt trött. Det är ju inte mycket att klaga över så jag tutate på som vanligt. När jag började hosta så mycket att jag spydde ringde jag till Turebergs Vårdcentral som hade stängt för dagen och hänvisade till Löwenströmska. Jag ringde Löwet och sa att jag var gravid, hostade, spydde och hade svårt att andas. De hänvisade till barnmorskan. Jag försökte påpeka att detta inte hade nåt med Knyttet att göra, men Löwet stod på sig. Jag ringde till min barnmorska som konsulterade andra och sedan sa att jag skulle gå upp till Turebergs Vårdcentral och försöka få en akuttid. Jag gick. Och fick en tid dagen efter, vilket var 19/12. Läkaren som undersökte mig sa att det var en liten infektion, gav mig pencilin och hostmedicin och sa tack och hej.
Penicilinet funkade inte och hostmedicinen var inte heller någon hit (men smakade slurpigt) så när jag skulle på vanlig bebis-kontroll på Danderyd 4/1 hostade jag lika mycket som förut. Barnmorskan sa att det inte lät bra, kallade på avdelningsläkaren som sa att det lät pipigt i lungorna. De ringde ned till röntgen som sa att jag kunde gå ned på en gång. Efter en timme hade jag röntgat lungorna och fått medicin utskriven mot lunginflamation. Så nu tar jag 4 kapslar antibiotika och två ”puffar” inhalationspulver mot astma om dagen. Ja, eventuellt så har jag ju astma också. Så läkaren på Danderyd skickade en remiss till Turebergs vårdcentral som kommer att kontakta mig. Nån gång i framtiden. Jag känner mig som en sjukdomstratt; alla sjukdomar verkar hitta mig.
Dessutom har jag börjat nästan-svimma. Mest när jag sitter vid datorn. Tre eller fyra gånger på några veckor har det hänt. Skitäckligt. Allting snurrar, det piper i öronen och jag blir helt kallsvettig. Men efter några minuter går det över och jag blir supertrött. Danderyd säger att det är Knyttet som trycker mot kroppspulsådern så att mitt huvud inte får tillräckligt med blod. Mamma hade tydligen samma problem. Senast hände det idag på bussen hem från Danderyd (återkontroll av lunginflamationen). Det tog 45 minuter att gå från stationen hem till mig. Och det tar i vanliga fall max 20 minuter. Dessutom spydde jag tre gånger på vägen hem. Det kändes underbart. Att gå längs Malmvägen och spy. Inte alls pinsamt och äckligt. Som tur var är det inte många som är ute och promenerar på Malmvägen kl 10.30 på dagen. Så jag tror inte att nån såg. Kanske att nån stod i sitt köksfönster och undrade vad det var för ny alkis-knarkare som stod där ute och hade abstinensbesvär, men det bjuder jag på.
Kort sagt; att vara gravid är inte alltid underbart. Men det känns skönt att Danderyd har underbara läkare som kan fixa röntgentider och inhalationspulver. Och det känns också skönt att jag fått vara ledig i en vecka. För en gångs skull är jag faktiskt sjuk på riktigt och inte bara fejk-sjuk son jag kan bli ibland när jobbet blir för pissigt. Det känns däremot inte skönt att Joyce ringer och säger att allt är kaos på jobbet, att de inte fått nån vikarie för mig, att Peter och Gunnel går och surar och inte gör sitt jobb, att nya personalen Daniel tycker att vi ska ändra alla rutiner och skiter i vad Joyce och alla andra säger och att barnen som skulle flytta fortfarande är kvar. Jag vill verkligen inte komma tillbaka till det kaoset. Men man måste ju ha pengar för att leva...
Ska vi sluta där kanske?
Knyttet hälsar till alla med en spark!
Penicilinet funkade inte och hostmedicinen var inte heller någon hit (men smakade slurpigt) så när jag skulle på vanlig bebis-kontroll på Danderyd 4/1 hostade jag lika mycket som förut. Barnmorskan sa att det inte lät bra, kallade på avdelningsläkaren som sa att det lät pipigt i lungorna. De ringde ned till röntgen som sa att jag kunde gå ned på en gång. Efter en timme hade jag röntgat lungorna och fått medicin utskriven mot lunginflamation. Så nu tar jag 4 kapslar antibiotika och två ”puffar” inhalationspulver mot astma om dagen. Ja, eventuellt så har jag ju astma också. Så läkaren på Danderyd skickade en remiss till Turebergs vårdcentral som kommer att kontakta mig. Nån gång i framtiden. Jag känner mig som en sjukdomstratt; alla sjukdomar verkar hitta mig.
Dessutom har jag börjat nästan-svimma. Mest när jag sitter vid datorn. Tre eller fyra gånger på några veckor har det hänt. Skitäckligt. Allting snurrar, det piper i öronen och jag blir helt kallsvettig. Men efter några minuter går det över och jag blir supertrött. Danderyd säger att det är Knyttet som trycker mot kroppspulsådern så att mitt huvud inte får tillräckligt med blod. Mamma hade tydligen samma problem. Senast hände det idag på bussen hem från Danderyd (återkontroll av lunginflamationen). Det tog 45 minuter att gå från stationen hem till mig. Och det tar i vanliga fall max 20 minuter. Dessutom spydde jag tre gånger på vägen hem. Det kändes underbart. Att gå längs Malmvägen och spy. Inte alls pinsamt och äckligt. Som tur var är det inte många som är ute och promenerar på Malmvägen kl 10.30 på dagen. Så jag tror inte att nån såg. Kanske att nån stod i sitt köksfönster och undrade vad det var för ny alkis-knarkare som stod där ute och hade abstinensbesvär, men det bjuder jag på.
Kort sagt; att vara gravid är inte alltid underbart. Men det känns skönt att Danderyd har underbara läkare som kan fixa röntgentider och inhalationspulver. Och det känns också skönt att jag fått vara ledig i en vecka. För en gångs skull är jag faktiskt sjuk på riktigt och inte bara fejk-sjuk son jag kan bli ibland när jobbet blir för pissigt. Det känns däremot inte skönt att Joyce ringer och säger att allt är kaos på jobbet, att de inte fått nån vikarie för mig, att Peter och Gunnel går och surar och inte gör sitt jobb, att nya personalen Daniel tycker att vi ska ändra alla rutiner och skiter i vad Joyce och alla andra säger och att barnen som skulle flytta fortfarande är kvar. Jag vill verkligen inte komma tillbaka till det kaoset. Men man måste ju ha pengar för att leva...
Ska vi sluta där kanske?
Knyttet hälsar till alla med en spark!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)