Vi är och handlar på ICA Maxi. Det är första dagen efter semestern och vi är alla lite trötta.
Nova får ett psykbryt.
Hon skriker högt och länge. Jag som känner henne vet att det inte går att få kontakt med henne när hon är på det humöret och väntar därför på att hon ska komma till det stadiet i skrikandet när hon i alla fall är kontaktbar. Andra personer vet ju inte detta och jag förstår deras undrande blickar eftersom hon har rätt bra lungor den där Novan.
Jag går och tar paprika och jag ser att en kvinna går fram till Nova och försöker prata med henne. Jag går tillbaka och förklarar att hon är arg och att det kommer att gå över. Kvinnan ser tvivlande ut. En annan kvinna kommer och försöker klappa Nova på huvudet. Det uppskattas inte. Vare sig av Nova eller mig. Ett äldre par försöker skoja med henne för att få henne att sluta genom att säga "Men hörrö... det där hjälper väl inte. Hö hö hö...".
Kul. Kul skoj.
Sen kommer det en man i 40-årsåldern. Först tror jag att han ska säga något i stil med att han har en precis likadan hemma och vill jag kanske byta barn? Han ser liksom trevlig ut och jag börjar le det där visst-är-det-roligt-med-barn-leendet som vi småbarnsföräldrar använder som en sorts hemlig hälsning när vi möts på stan. Han böjer sig ned över Nova och säger högt "Sitter du fast? Sitter du fast? Hör du! Har du fastnat eller? Hallå! Har du fastnat?" med en röst som man normalt använder för att skälla ut nån som trängt sig före i kön på Systembolaget dagen innan midsommarafton. Mitt leende dör snabbare än blommorna som jag planterade innan sommaren och sedan glömde bort att vattna. "Fast jag tror inte att det där hjälper" säger jag och ser på honom med samma blick som jag använder när Armica och Nova bråkar med varandra för 126:e gången på en dag. Nova som fortfarande skriker blir förvirrad av hans påstridiga sätt och skriker ännu mer. Då säger han det som gör att jag fortfarande darrar av ilska.
"Nej... men det finns faktiskt andra här också."
Och så vänder han på klacken och börjar gå mot konserverna. Jag, som inte kastar särskilt bra, överger snabbt idén om att sula iväg två gula lökar rätt i huvudet på honom. Istället säger jag högt och tydligt "Okej. Då skiter vi i att handla då och svälter istället!".
Sedan lugnar Nova ned sig så pass mycket att vi kan prata om vad som gick fel och varför hon är så arg. Vi kramas en liten stund och sedan är hon helt lugn igen. Glad som en liten sol. Jag är däremot Inte. Glad. Jag är så långt ifrån glad som man någonsin kan vara. Med arg-darrande händer styr jag kundvagnen mot konserverna. Men jag hittade honom inte. Han måste ha gått ut ur butiken på en gång.
Det jag undrar är: Hur känner man sig när man hånat och skrämt en okänd 4,5-åring i en ICA-butik? Känner man sig stolt? Är det något man berättar för kollegorna på jobbet dagen efter? Känner man att man har gjort världen en tjänst genom att sätta henne på plats? Hade jag fått tag på honom önskar jag att jag med en gudinnas lugn hade kunnat fråga honom dessa frågor.
Men jag hade antagligen bara hoppat på honom bakifrån, dragit honom i håret och spottat honom i ansiktet.
