Nu har min blogg satt på sig sina vinterkläder. Jag tänker att det är vinterblått med lite färgglad halsduk, vantar och mössa. Som det ska vara alltså. Hmm... jag kanske borde köpa lite vinterkläder själv förresten... Eller åtminstone ett par byxor som inte är trasiga nånstans. Alla mina byxor är sönder. Nånstans på varje par så finns det ett litet hål eller så saknas det en knapp eller så har fållen släppt nertill. Så fort jag får ork, tid och pengar så ska jag kasta mig iväg till närmaste byxfabrik!
Tänk att jag är viktigast i världen för någon... Det känns inte helt fel =)
Jag har varit hemma och varit sjuk. Bihåleinflammation minsann. Penicilin minsann. Två dagars ledighet minsann. Sååååå sköööönt! Och helt nödvändigt. Nu känns det som om Arg-smurfen släppt sitt grepp om mig. Lite i alla fall ;-) Jag har inte gjort nånting alls hemma. Eller ja... jag har väl vikt tvätt, städat, hämtat och lämnat Armica på dagis och jobbat lite (hemifrån naturligtvis) men däremellan har det funnits mycket tid till tv-tittning, datorspelande och mp3-boks-lyssnande. Very nice for Camilla!
Ja, det här blir ju en upprepning, men jag vill ha allt nedskrivet för min egen skull. För att kunna gå tillbaka och säga "Fan vad jobbigt det var! Men jag överlevde!"
Allt är fortfarande en enda röra på jobbet.- Vi har fått en ny rektor som aldrig jobbat med små barn utan bara arbetat med skolbarn förut.
- De två arbetslagsledare som har haft hand om och fortfarande har hand om allt det administrativa delar på en heltidstjänst i en barngrupp samtidigt som de ska hinna med anställningsintervjuer, matbeställningar, vikarietillsättning, schemapyssel, ledighetsansökningar mm mm mm...
- Detta har lett till att det ofta inte har kommit vikarier när det behövts och att man inte vetat på morgonen om det kommer någon eller om man måste planera för att man ska vara ensam idag igen. Det har varit bland det jobbigaste; att inte veta på morgonen hur dagen kommer att se ut. Speciellt nu när vi haft inskolningar samtidigt.
- Vissa dagar inser man att man helt plötsligt står själv med 17 barn eftersom alla andra på avdelningen gått hem kl 15 på grund av en schema-miss. Vissa dagar slår vi ihop tre avdelningar och får då ca 50 barn på tre pedagoger eftersom de andra pedsgogerna slutade tidigt den dagen. "Vi ska se över alla scheman" säger arbetslagsledarna när man påpekar detta.
- Jag har inte haft rast innan kl 14 sen jag började i augusti för det funkar helt enkelt inte logistiskt.
- Samtidigt som allt detta pågått har jag haft 5 inskolningar helt själv eftersom en av arbetslagsledarna skickade ut samma inskolningstider till alla fem familjer utan att prata med någon på vår avdelning först (detta trots att hon visste att vi var en man kort fram till den 3e september)
- Barnen känner naturligtvis av allt detta och har blivit stökigare vilket bidragit till att två av inskolningarna inte känner sig trygga än utan går som plåster på min kollega och mig. (Jag överdriver inte när jag skriver att jag inte kan ta ett steg utan att inskolning A följer med. Går jag på toa blir h*n hysterisk.)
- Alla dessa faktorer gör ju att alla får kortare stubin - barn som vuxna. Alla pedagoger går runt och mår dåligt och klagar vilket bidrar till att spiralen bara cirklar nedåt och nedåt. Många har redan börjat söka nya jobb.
- Själv märker jag att jag mår dåligt eftersom jag sover dåligt på nätterna, har ont i axlar och huvud, orkar ingenting, har kort stubin, har svårt att slappna av ens för korta stunder, inte kan sluta tänka på jobbet och allt som jag borde fixa, skulle ha hunnit med, måste komma ihåg tills imorgon, kanske borde ändra på mm...
- Trots allt detta så vill jag verkligen jobba kvar! Go figure... Den organisation som vi kommer att ha när allt fungerar som det ska är något som verkligen tilltalar mig! Jag har pratat med den nya chefen och tagit upp de problem som jag känner av. Och hon är jävligt bra! Hon har konkreta planer för allt och vet hur hon vill ha det. Men som hon sa själv så kommer det ta ett tag innan allt är fixat. Och tills dess så måste vi bara hålla ut. Men jag undrar hur länge vi kommer att hålla.
Allt det här får mig att känna mig som om jag bara vispas runt i botten på slasken och aldrig flyter upp till ytan. Bara runt, runt bland räkskal, möglig ost, katthår och snorpapper.
