Ja, precis... just nu är det liiite för många saker som är jobbiga, stressande och fysiskt påfrestande för att vardagen ska kunna kännas bra.
Ikväll hade jag mitt första (men säkert inte sista) graviditets-sammanbrott. Ont i knäna, ryggen, magen, bäckenet, fötterna, alla sammandragningar, förvärkar, sparkar på urinblåsan samt det faktum att det gör ont när man sitter, står, går och ligger på rygg (och på sidorna efter ett visst antal timmar varje natt) gjorde att jag blev lite ledsen och grät en skvätt ikväll. Det var liksom lite synd om mig.
Idag gjorde det dessutom extra ont eftersom jag jobbade på snuskjobbet och naturligtvis släpade med mig datorn ända in till Medborgarplatsen och tillbaka igen vilket var rätt jävla tungt att bära. Väl hemma skulle det lagas mat och fixas efterrätt (okej, kanske inte helt nödvändigt men ändå) och sedan städas undan så att sitta ned var det inte att tänka på förän vid kl 21.30.
Anledningen till att vil ska städa är att mäklaren kommer hit imorgon för att fota Muttis hus så att de kan sälja det så småningom. Mamma och Jörgen har slitit hela dagen och då vill ju inte jag vara sämre och sliter jag också. Men när man inser att det fysiskt sett inte går blir man arg!
Och ledsen.
Och liten faktiskt.
Körkort ska jag ta också och har precis kommit hem från en intensivkurs i Eskilstuna. Det var skitkul och jag lärde mig mycket. Men det känns som om det är svårt att få in allt i huvudet och en gravidhjärna funkar ju inte alltid som den ska så det som borde gå in går inte alltid in. Eller så går det in, men överförs inte till armar och ben. Otroligt frustrerande! Det var dessutom otroligt svårt att vara ifrån Armica och jag vill inte behöva göra om det någonsin. Inte så många nätter i alla fall. En natt här och där kan jag åka iväg mne inte fem dagar, fyra nätter.
Nu finns det ungefär fem, sex saker till jag skulle vilja skriva om men graviditeten gör sig åter igen påmind och jag måste gå och sova innan jag faller ihop i en hög på vardagsrumsgolvet.
God natt.
