Lösningen på ekvationen

Vi har ett problem som jag tror att vi delar med rätt så många andra småbarnsfamiljer.

Helvetesstunden.

För er som är barnlösa eller har barn som numera deklarerar själva kan jag berätta att helvetesstunden är den stund mellan det att man kommit hem från förskolan tills dess att man äter middag. Denna stund kan vara hur mysig som helst. Man leker med sina barn, pratar om vad som hänt under dagen eller kanske har man en liten sångstund på vardagsrumsgolvet.

Men för många hinns det inte med någon pedagogisk samling på vardagsrumsgolvet eftersom man fort som fan måste få fram mat på bordet innan barnen svimmar av hunger och trötthet. Det enda som hinns med är alltså att rusa in, slänga barnens ytterkläder på golvet i hallen, sätta på tv:n, parkera barnen där och sedan rusa ut i köket och laga nyttig och ekologisk mat som innehåller minst tre olika sorters rotfrukter och som lätt skulle kunna serveras på Nobelfesten samtidigt som man drar ned allt som ligger på köksbordet (varför ligger det alltid så mycket grejer på köksbordet som inte ska vara där???) på golvet så att man kan duka, tända ljus, dekorera med säsongens växter och sprinkla lite glitter över det hela.

Detta skulle ju gå hur lätt som helst om barnen bara höll sig där ute i vardagsrummet framför tv:n. Det är ju liksom därför man sätter på tv:n; för att de ska vara passiva och inte bråka samtidigt spom de håller sig ur vägen för mästerkocken i köket.

Men det gör de inte.

De sitter först en stund och tittar. Så pass länge att man hinner tänka att de är små änglar och ska vi inte ta och skaffa ett barn till...? Hur stor skillnad kan det vara på två och tre barn liksom? Men när man hunnit så långt i matlagningen att man omöjligt kan gå ifrån eftersom såsen då bränns vid, den ekologiskt odlade kycklingen (vaddå... kom inte och säg att man inte odlar kyckling...) blir alldeles svart och och den egenhändigt gjorda pastan blir till play doh-lera så sätter de igång.

"Mamma!!!!! Hon sitter med tånageln på min kjooooool!!!!"

"Mamma hon säger att jag inte får sitta på henne men jag viiiiiiill det!!!"

Det slutar med att man är svettig som en finsk bastuvärldsmästare, trött som en gnu och jävligt irriterad.

Men nu har jag hittat lösningen på denna helvetesekvation. Lösningen heter:

Kompis.

Man tar med en kompis till något av barnen hem. Vips så förvandlas de sura, trötta, skrikande, små vårtsvinen till underbart lekande, fantasifulla små upptäckare som kastar sig in i lekar och äventyr utan att man behöver säga "fjärrkontroll" ens. I love it!

De leker hur bra som helst där uppe!



Hmm...



Nu hör jag hur de drar fram leksaker.

Rätt många leksaker.

Faktiskt så tror jag att de dragit fram alla leksaker som finns i tjejernas rum.

Och satt på den elekroniska ljud- och ljusspelaren som spelar den första strofen av Edvard Griegs Morgonstämning om och om och om och om igen.

Och nu har de hällt ut en hel låda med plastmat i vår säng.

Och nu ska de börja leka med play doh-lera på köksbordet.

Där jag precis ska börja duka till middagen...

Det går bra nu

Nu är vi ute på äventyr! Närmare bestämt i Bydalen där vi ska åka skidor och livsnjuta till på torsdag. Och det går bra. Det går väldigt bra. Det är i alla fall mitt mantra just nu.

Jag upptäckte att jag glömt mina vinterskor på jobbet men det går bra med mina mockaskor med klack också.

När vi kom fram kom jag på att vi glömt att ta med underlakan men det går bra att sova direkt på madrassen.

När jag skulle natta barnen märkte jag att ingen av oss packat ned några böcker men det gick bra med en egenhändigt komponerad saga istället.

Sist men inte minst så glömde vi ju Jörgen hemma, men han får faktiskt skylla sig själv för han glömde att kräva att få ledigt från jobbet. Man kan ju inte bara fråga. I dagens individuella och egocentriska samhälle måste man ju våga kräva.

Men vi är vid gott humör i alla fall. Imorgon kanske det kommer en lista på saker som vi faktiskt kom ihåg att ta med...

Det ska vara kvalitet på sakerna

Ett budskap från Nova till alla leksaker som inte har vett att hålla ihop... Så här kan det gå då.

Livsviktig forskning

Jag vill vara en bläckfisk.

Fast jag skulle vilja vara en mer muterad bläckfisk. Jag vill inte bara ha åtta armar, utan åtta hjärnor skulle också vara bra. Hur ligger vi till inom den marina forskningen i Sverige? Jag kan skjuta till lite pengar om det saknas. Jag tycker faktiskt att det är dags för ett genombrott snart så att folk kan börja köpa sitt muterade bläckfiskförstrollningspulver snart.

Vem som stökade till? Det är väl inte relevant?

När det ser ut så här i köket så tycker jag faktiskt att jag ska slippa städa det. Jag har skrivit om det här förut, men det tål att upprepas; det här kan ju inte vara lagligt? Att en person ska ta hand om allt det här???

Och till på köpet så står det ett barn mitt i alltihopa som inte har kommit i säng än även fast hon skulle ha kommit i säng för 40 minuter sedan. Det här är en ohållbar och inhuman situation. Det kommer ju att ta skitlång tid att fixa alltihop.

Dessutom vet jag att diskmaskinen är full med disk som måste plockas ur innan man kan plocka i all den smutsiga disken. Jäkla fascistkök!

Dagens teknologi

Jag blir så himla irriterad. Främst på mig själv eftersom jag låtit mig bli så här beroende av teknologi. Jag går knappt på toa utan att ta med mig mobilen liksom (tänk på det nästa gång du får ett sms från mig... he he he...). Och när teknologin inte funkar så blir man ju skogstokig. För det finns ju inget att göra. Det är ju knappast så att man kan laga nåt om det går sönder eftersom det behövs specialkunskaper för allt.

Så här sitter jag nu. Men en trasig fjärrkontroll. Jag trycker på "byt kanal" och då sänks volymen istället. Man ba: What the fuck?? Och efter att ha gjort som vanligt (tryckt lösare, tryckt hårdare, tryckt snabbare och tryckt långsammare) så återstår bara en sak. Att gå den lååååånga långa vägen till köket och hämta nya batterier. Åååååå vad jobbigt!

Nu visade det sig rätt snart att jag inte behövde byta batterier. Det löste sig ändå. Slutet gott allting gott.





Något som underlättade enormt mycket och var en stor bidragande faktor till att problemet löste sig utan batteribyte var när jag inte höll fjärrkontrollen upp och ned.

Vi vann!!!

Vi har varit i helvetet och sedan kämpat oss tillbaka till livet! Vi har stått längst ned i en soppåse full av räkskal och kycklinginälvor och klättrat upp till toppen igen! Jag vill ge alla er som tagit er igenom ett liknande helvete en stor eloge och höja er till skyarna! Fan vad vi är bra hör ni! Och den här jävla influensan kan bara lägga sig i ett fult mögligt hörn av världen och ruttna bort för vi vann!!!

Först vab i en vecka och sedan influensa i en vecka. Jag var senast på jobbet i mitten på februari och då var det 10 minusgrader ute och snö överallt. Men nu börjar vi som sagt se ett slut på den här tunneln som varit fylld av snor, yrsel, feber, var, bomull, näsdroppar, Bolibompa, svidande näsor, alvedon, mollypect, bricanyl, mardrömmar och 5 kg näsdukar. Det finns några små hinder av yrsel kvar att ta sig förbi, men vi ser i alla fall slutet härifrån.

Som belöning för denna hemskaste av perioder ska hela familjen åka till Kolmården nästa helg och bo på Vildmarkshotellet. Vi ska titta på djur, grilla korv, bada och spabehandlas och komma hem som världens lyckligaste människor.

Hur firar ni andra er seger?