Knyttet

Ibland när det sparkar i magen undrar jag hur det kommer sig att man kan älska någon som man aldrig sett...

Konstigt...

Men jag myser. Och väntar =)

Han fattas mig.

Asrael är fortfarande borta. Nu har det snart gått en månad och det säger väl en del om chanserna att han ska komma tillbaka.

Det värsta är att inte veta vad som hände.

Det är svårt att föreställa sig också... Att man aldrig mer kommer att se hans guldögon, hans vita päls, aldrig höra hans spinnande och jamanden och aldrig aldrig mer se hans intelligenta blick. Ingen kommer ligga på hallmattan och vilja gosa. Ingen kommer att stå ut med Ebonys lek och mys. Ingen kommer att hålla koll på Castor och Ebony när de är ute.

Och det är mitt fel. Om jag inte släppt ut honom för tidigt hade det inte hänt.

Jag vill egentligen inte vara ledsen eftersom det betyder att det är allvarligt och på riktigt. Jag vill kunna vifta bort det som ett mindre problem än att se det som en förlust av något älskat.

Men för att kunna gå vidare tror jag att det är viktigt att gå igenom sorg och saknad. Ett stadium som leder till ett annat så att säga...

Så idag har jag gråtit och saknat på riktigt för första gången. Förut har saknaden varit av annat slag; en kom-tillbaka-nån-gång-då-saknad. Nu är det en mer definitiv saknad. Och ett accepterande; han kommer inte tillbaka. Och det gör så ont. Så Ont.