...är att upprepa samma beteende och vänta sig olika resultat.
Jag mår illa. Asrael är borta igen och har varit det i snart sex dagar. Vi släppte ut dem när vi kom hem från Åre i lördags och de andra två kom som vanligt lydigt tillbaka, men inte han.
Den här gången orkar jag inte. Jag orkar inte ropa och inte få nåt svar. Jag orkar inte gå ut och leta och inte hitta nåt. Så jag sitter hemma och gör ingenting. Tänker. Han kan ha ramlat ned i dammen som ligger rätt nära huset. Han kan ha blivit överkörd av nån bil, uppäten av en räv, fastnat med halsbandet på en gren och kvävts. Nån kan ha tagit honom. Han kan ha försökt ta sig tillbaka till den gamla lägenheten, han kan ha blivit instängd nånstans eller klättrat upp i ett träd och inte kunnat ta sig ned. Han kan ha brutit ett ben eller skadat en tass.
Jag sover dåligt. Jag tycker att jag hör jamanden hela tiden och går upp och kollar men hittar naturligtvis ingenting. Att jag har livlig fantasi gör absolut inte saken bättre. Och att detta skymmer glädjen över en spark eller nåt annat livstecken från Knyttet gör att jag sjunker ännu lägre.
Förra gången han försvann kom han tillbaka ungefär en dag efter att jag skrivit av mig på nätet. Så det är anledningen till att jag sitter här och knappar på tangentbordet. Samma beteende borde ju föra med sig samma konsekvenser?
Jag vill veta hur Jörgen mår, men orkar inte fråga. Eftersom jag vet att Asrael är hans favoritkatt förstår jag ju att han också mår dåligt men om jag frågar betyder det att vi måste prata om det och det vill jag inte. Så jag mår dåligt för det också. Att Jörgen inte får prata med nån.
Jag är olycklig.
