Empatisk eller beräknande? Jag väljer att tro på det första.

När jag hämtar barnen på förskolan säger Nova ledsamt

"Mamma, Ludvigs farmor dog igår. "
"Oj då" säger jag. "Vad tråkigt."
"Ja. Jag blir ledsen när jag tänker på Ludvigs farmor."
"Ja det förstår jag." svarar jag och tänker att nu är det nog läge att ha Samtalet Om Döden. Kanske läsa Adjö herr Muffin som är en väldigt fin bok om döden men som vi bara har läst en gång. Eftersom den handlar om döden.

Jag fortsätter på ett förstående, pedagogiskt sätt "Man blir ledsen när någon dör. Men efter ett tag kan man börja tänka på alla fina minnen man har av personen som dött och då mår man lite bättre."
"Mmm.... Mamma, jag kan inte sluta tänka på Ludvigs farmor." svarar hon.

"Nej jag förstår det." säger jag och tänker att åååå! Å vilken fin, underbar, empatisk, kännande, vacker, smart dotter jag har.

Nova tittar på mig med sina stora, kännande, vackra ögon och fortsätter "Men mamma... Jag tror att jag kan sluta tänka på Ludvigs farmor om jag får lite chips och fredagsmys när vi kommer hem."
Å min underbara, fina dott... Eeeh... Va...? Men jag finner mig snabbt och svarar "Jaha... Men vi har inga chips hemma." 

"Nähä... Men då kan jag ta lite O'boy istället."

"Jaså. Blir du glad då?"

"Ja... Då kan jag sluta tänka på Ludvigs farmor."

Och när vi kom hem fick hon ett stort glas O'boy bara för att hon är världens gulligaste unge!

Vi slängde det som blev över.

Idag gjorde Jörgen indiska köttbullar till middag. Istället för ströbröd använde han fiberhusk. Resultatet blev köttbullar med inslag av... snor. Det går inte att beskriva det på något annat sätt. Tänk er att ni äter en köttbulle och i mitten så ligger det en liten klick snor. Mmmm.... Sedan rann det liksom ut när vi efterstekte dem i ugnen så att de även blev inbakade i snor.

Det är första gången någonsin som jag ställt mig och gjort annan mat till ungarna.

Den enda som åt med glädje var Lilly men så är hon ju den enda i familjen som gillar kattkräk också...