Jag borde inte...

...gå in i Änglarummet. Varför, varför, varför gör jag det? Jag blir bara ledsen och nedstämd... Men jag kan inte låta bli. Jag tycker så väldans synd om de som förlorat sina små! Det önskar jag inte min värsta fiende! I alla fall så hittade jag en fin dikt där:

Begravningsblues (av Wystan Hugh Auden, 1907-1973)

Stanna alla klockor, stäng av din telefon,
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.

Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: "Hon är Död",
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.

Hon var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.

Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll.

Tolkning: Bengt Jangfeldt

Den är med i nån film nånstans förresten. Jag kommer snart att komma på var.



Fyra bröllop och en begravning var det!