En berättelse utan lyckligt slut (helt sann)

Vilken resa! Ni kommer inte tro att det är sant men det är det. Vartenda ord. Jag har varit i helvetet och överlevt.

Jag borde ju ha anat, det borde jag verkligen. Redan på parkeringen borde jag ha vetat vad som komma skulle. Ni som har läst Flugornas Herre kan kanske tänka er in i hur situationen på parkeringen såg ut. Det hade bildats vissa grupperingar som samlats kring soptunnor som det brann i. Jag såg åtminstone tre olika eftersom de hade olika färg på sina bandanas. Så fort en parkeringsplats blev ledig utstötte de olika sorts stridsrop som fick blodet att frysa till is. Men i all tumult såg vi en plats som de andra missat. Vi knep den och rusade mot ingången innan nån hann fatta vad som hänt.

Väl inne trodde jag först att det skulle bli lugnt. Det var tyst. Men sen insåg jag att det var för tyst. Jag var på min vakt. Efter att vi hämtat ut en scanner (Nova höll vakt medan jag drog kortet) smög vi mot ingången. Men då ändrade Lilly ställning i kundvagnen. Det räckte. De har öron som uppfattar minsta lilla. På tre sekunder var de över oss. Vi slogs förtvivlat! Vi tog till alla medel vi hade! Som genom ett under kom vi därifrån med livet i behåll. Men deras hesa kraxanden… Jag kan fortfarande höra deras hesa kraxanden… ”Provsmaaaaka…! Provsmaaaakaaaaaa!!” 

Vid det här laget insåg jag att vi begått ett fatalt misstag. Vi skulle ha haft gasmasker på oss. Hur kunde jag glömma dem i bilen?! Utan gasmaskerna på kunde vi inte värja oss mot hungergasen som pumpades ut genom ventilationen. Det började lite smått med att Lilly och Nova började gnälla. Men efter bara en liten stund började de tugga fradga och tuggade sedan på varandra. Med risk för livet kastade jag in ett russinpaket och en clementin vardera i de svarta vidöppna gapen. Det fungerade.

Det sorgligaste jag såg var en familj som gett upp. De hade bosatt sig vid det stora akvariet. Den äldsta dottern var i färd med att lägga nät i akvariet och sonen satt och sydde sovsäckar av disktrasor och sönderrivna tag-tre-betala-för-två-handdukar. Pappan höll på med en väggmålning som beskrev deras liv. Mamman satt med en liten bebis i famnen och av väggmålningen att döma så blev bebisen både till och föddes i affären. Jag försökte fråga dem om de visste hur lång kön till självscanningskassan var men de hade utvecklat en helt ny form av språk som mest bestod av grymtningar och tecken så jag fattade inte vad de sa.

Jag insåg rätt snabbt att självscanningskassan inte var att tänka på. Jag såg att kön gick ända bort till leksaksavdelningen och sedan in i nästa dimension. Det var då jag kom på den smartaste planen någonsin. Jag sa till Nova och Lilly att Armica och Jörgen redan köpt lördagsgodis och att de struntat i att ta något godis som de gillade. Det fick dem båda två att börja skrika. Sedan sa jag att de bara fick använda tv:n när vi kom hem och inte plattorna. Det gjorde susen. Deras båda kombinerade skrik fick väggen närmast oss att vibrera tills den kollapsade. Vi gick lugnt till bilen och åkte hem. Jag tänker att jag åker dit imorgon och betalar för allt. Jag ska ändå storhandla.

Förnuftets bergochdalbana

nÄR MAN FÖRSÖKT .... Jävla caps lock...!

När man försökt boka en resa och hotell i två dagar för jobbets räkning men bokningssidan bara ligger nere hela tiden. Och så kommer man plötsligt in och kan boka! 

Lycka! Änglakör som spelar!

 

Bara för att upptäcka att man måste ha faktureringsnummer. Och den info jag fått från kvalitetsteamet stämmer inte med valen man kan göra på sidan och man ba FUUUUUCK! 

 

Och så mailar man chefen för kvalitetsteamet och tänker att allt får väl vänta tills hon svarat på mailet då. Och det kommer ju att ta fyra dagar eftersom vi är mitt uppe i bedömningar och sånt och hon jobbar typ dygnet runt. Bajs bajs bajs!!

 

Och så svarar hon på en gång!

 

Och man blir så till sig att man hasplar ur sig alla frågor man har, stavar fel, skriver konstiga meningar och bara inte orkar fixa allt. Och hon ba hur coolt som helst svarar på en gång igen och liksom har alla siffror i huvudet!

Och man blir så till sig av lycka över att det äntligen funkade att boka så man svarar att man älskar henne. Chefen för kvalitetsteamet...

 

Men va fan... Kärlek är ju till för att spridas, eller hur?

 

 

Fjällsemester - en checklista

Man vet att man är på semester i fjällen när följande saker inträffar inom loppet av fyra dagar:

• Det är så mycket folk på Max i Bollnäs att kaffet som vi beställde var färdigt när vi redan gett upp, åkt iväg och var 30 minuter därifrån.
•  Nova ska först inte gå i skidskola alls och hatar allt som har med skidskola att göra. Sedan går hon motvilligt iväg på första lektionen, kommer tillbaka alldeles frälst, kör stenhårt hela eftermiddagen och somnar sedan i bastun när hon bastar med mormor.
• Den som är ansvarig för att packa kläder till sig själv och barnen glömmer bort att packa byxor till sig själv och får således glida runt i mysbyxor hela veckan. Även på den fiiina restaurangen. White trash ftw.
• Lilly vaknar av att det låter från lägenheten ovanför kl 23.15. Ska sedan sova i vår säng och somnar inte förrän kl 2. Föräldrarna somnar 3.30.
• När Lilly ska dricka mjölk på morgonen kaskadkräks hon över hela köksgolvet och hela köket luktar sedan sur välling resten av veckan.
• Man inser 45 minuter innan Novas skidskola börjar att man glömt hennes pjäxor, vantar, skidor och hjälm nånstans i skidsystemet. Nova själv tror att de är "där vi åkte på det där bandet". Fem minuter innan Novas skidskola börjar återfinns alla saker och vi funderar starkt på att köpa en trisslott eller två.
• Lilly som är hemma p g a kaskadkräk somnar nästan mitt i maten och det visar sig att hon har en massa feber.
• Vinet som vi beställde från Systembolaget har blivit försenat och istället för lyxiga laxpaket med färsk sparris och vitvinsås blir det spagetti och köttfärssås till middag. Alla under 9 år jublar.

Det som ännu inte har inträffat är:

•  Någon tränger sig i liftkön och slagsmål uppstår.
• Vi blir överfallna av en arg renhane och uppätna av densamme.
• Kexchokladen tar slut och barnen tar oss som gisslan i ett slags Flugornas herre-scenario.
• Netflix lägger ned sin verksamhet och barnen tar oss som gisslan i ett slags Bron över floden Kwai-scenario.

Vi får se vad vi hinner med på 3,5 dagar.

Acceptans - det viktigaste som finns!

Acceptans. Är inte det ett fint ord? Att acceptera är att släppa in. Att inkludera. Att mogna och inse att världen är större än vad man först trott.

Vissa saker är lätta att acceptera. Som trafikreglerna. De accepterar jag eftersom jag annars riskerar att få böter eller åka i fängelse. Andra saker är svåra att acceptera. Som snö på midsommarafton. Varför liksom?

Ibland måste man acceptera sådant som man inte kan göra något åt. Det är svårt och kräver mognad och förstånd. Först kämpar men emot. Försöker hitta kryphål. Ljuger, förnekar, rymmer, glömmer, hotar. Men till slut kommer mognaden och förståndet smygande och biter sig fast och man når insikt vilket i sin tur leder till acceptans. Och så här, tre dagar innan min 36-årsdag, tycker jag mig ha nått en högre nivå av mognad och förstånd. En nivå av hög acceptans där allt är så kristallklart.

Lustigt att jag inte sett det förut när det nu framträder så tydligt:
Jag måste vika tvätten. Och lägga in tvätten i skåpen. Och så kommer det att vara för resten av mitt liv.


Jag accepterar det nu.



Aaaah... Vilken frihetsskapande tanke!

Tio tips till dig som planerar att bryta benet

Ja här sitter jag med ett brutet ben. Om det är något du funderar på att skaffa dig så säger jag "Go for it!". Men innan du far ut och hackar av benet med en spade eller gör en bakåtvolt på väg till jobbet men ångrar dig halvvägs igenom som jag gjorde så ber jag dig att läsa nedanstående tips för att du ska få en så härlig ledighet som möjligt. För ledighet är något man får enormt mycket av när man brutit benet. Det lovar jag dig.

1. Använd inte exfolierande sockar 5-10 dagar innan du bryter benet. Det som händer är att huden lossnar ändå men stannar kvar inne i gipset. Tokigt va? Om du trodde att myggbett kliade så är det ingenting mot vad hudflagor gör. Jag undrar vad människorättsorganisationer tycker om det här för det kan lätt användas som tortyrmetod.
2. Se också till att vara frisk i övrigt innan du bryter benet. Att vara kanonförkyld med slemhosta och hosta tills du kräks upp allt slem funkar inte så bra ihop med att inte kunna springa till badrummet och spotta ut allt förbannat slem (hur jävla mycket slem kan det finnas???). Lösningen blir att ha en spottkopp bredvid sig men efter ett tag ser innehållet i den ut som något som skulle kunna rinna ur öronen på en zombie så då måste man ändå släpa sig ut i köket och hälla ut allting. Nätterna blir heller inte lättare av hostan kan jag intyga. 
3. En väldigt tråkig biverkning av att vara förkyld är att det slår lock för öronen när man flyger. Så flyg inte ned till Skåne och bedöm förskolor precis innan du bryter benet. Då kan du varken röra dig eller höra vad folk säger. (Det förbannade locket verkar dessutom inte några planer alls på att släppa trots att det snart gått två veckor).
4. Skaffa heller inte feber. Om du får feber på grund av din jävla skitförkylning (jag tror att jag upptäckt evighetsmaskinen. Den här förkylningen är en evighetsmaskin. I mer än fyra freakin' veckor har jag haft den här förkylningen) så vill du ju kanske ta nån slags febernedsättande medicin eftersom du kanske inte vill må sämre än du redan gör. Det som händer då är att febern sjunker. Och då blir du varm. Och då svettas du. Även på det gipsade benet. Och det k l i a r. När man blir varm svullnar även benet upp. Det är inte bekvämt. Då blir det nämligen svårare att klia.
5. Ett viktigt tips är att bestämma sig för bryta benet när barnen vuxit till sig lite. Jag skulle säga att det yngsta barnet i familjen bör vara sju eller åtta år när du väljer att bryta benet. Det är förstås en smaksak. Vissa kanske inte tycker att det är jobbigt att ha en tvååring klättrandes över det gipsade benet och vara livrädd för att hon antingen trycker till så att man skriker ger upp ett dödsvrål eller att man råkar sparka henne i ansiktet med det hårda gipset i ett desperat försök att rädda benet. 
6. Barnen ska också kunna torka sig i rumpan själva. Att kl 2 på natten höra nån som viskar "Mamma, jag måste bajsa. Kan du följa med mig och torka?" får en helt ny innebörd när man för det första måste resa på sig med ett gipsat ben. Sedan måste man sätta på sig stödskon på det gipsade benet, hitta den andra, vanliga skon, hitta kryckorna och sedan, lite sömngroggy, stappla ut till badrummet där barnet sitter och muttrar "Vilken lång tid det tog..." på ett väldigt surt sätt. 
7. Om barnen ska rita på gipset är det bra om barnen kan skilja på vad som är fot och vad som är gips. Att upptäcka att någon ritat gult på stortån så att det ser ut som att foten är blodlös eller fylld med fotsvamp (eftersom huden även håller på att flagna efter äventyret med sockarna) får inte upp humöret hos någon. Barnen ska också kunna skilja på gips och soffa. Jag tror inte jag behöver utveckla det tipset va? 
8. Det blir också väldigt intressant om man har ett barn som har napp. Och detta barn tappar sin napp. Så att den åker in under soffan. Allra längst in. Och den andra vuxna i huset befinner sig på kurs hela kvällen fram till kl 21.30. Och nappinnehavaren vrålar "Maaaaaaaappppeeeeeen!!!!" på ett väldigt tråkigt och ihållande sätt.
9. Se också till att göra dig av med alla husdjur innan du bryter benet. En katt kan sitta väldigt länge och jama för att det inte ligger exakt rätt antal matbitar i hans matskål. En katt kan också pejla in den exakt rätta tidpunkten för när det är dags att gå ut. Det är nämligen precis just då du satt dig i soffan, tagit av skorna och fått upp benen i soffan. Naturligtvis är rätta tidpunkten för att gå in när du precis satt dig efter att ha släppt ut kattjäveln. Där emellan vill katten gärna ligga nära, nära, nära och håra, håra, håra bara för att den vet att du är allergisk och måste stappla ut till badrummet och hämta ögondroppar samt knarka ned dig på Bricanyl om den ligger så.
10. Bryt inte benet framför ögonen på 26 barn som går på förskolan där du jobbar. De kommer att rita avbrutna ben och armar i veckor efteråt och ni måste boka in ett studiebesök från ambulansförarna som hämtade dig för att stilla deras nyfikenhet. Om du nu måste ha publik beståendes av 26 4-5åringar så ta en stund hemma framför spegeln innan du bryter benet och öva på att vinka glatt och göra tummen upp trots att du precis svimmat, är plaskblöt från att ha legat på is i 20 minuter och håller på att läggas upp på en bår med hjälp av två ambulansskötare samtidigt som en förbipasserande kille erbjuder snus för att underlätta smärtan.

Så. Det var hela listan. Om du följer dessa tips kommer allt att gå hur bra som helst. Jag önskar dig ett härligt bryt!

Barn och regler. Hit eller diss?

Mina barn får inte

• äta kladdiga saker i soffan
• dricka annat än vatten i soffan om det inte är i nappflaska eller pipmugg
• rita utan underlag på soffbordet
• måla med vattenfärger annat än i köket
• skvätta ned hela badrummet när de badar
• klättra i trappan
• hoppa i sängarna
• stå upp eller hoppa i soffan
• äta godis annat än på lördagar
• annan mat än den som serveras
• äta med smutsiga händer
• klättra i bilen
• sparka på ryggstöden i bilen

Mina barn får

• titta på tv varje morgon (om de är påklädda och stänger av när jag säger att de ska stänga av)
• titta på tv varje eftermiddag (eller efter middagen. Väljer de att titta på tv före middagen får de inte titta på tv efter osv... På fredagar och lördagar får de titta på tv både före och efter middagen.)
• försöka själva först innan vi hjälper dem. Det gäller allt möjligt; torka sig i rumpan, skära sin mat, klä på sig, göra fart på gungan, klättra i klätterställningar mm...
• skrika när de blir arga
• smälla i dörrar och vara ifred när de vill det
• städa sina egna saker (annars städar jag dem och då arkiveras dem i soptunnan)
• tacka för presenter de får
• ha fötterna på soffbordet
• spela spel eller leka med oss efter middagen när som helst i veckan
• äta picknick på vardagsrumsgolvet ibland
• tacka nej till mat de tror att de inte gillar
• säga att de tycker att vi har fel
• höra oss säga förlåt då vi faktiskt haft fel (händer ju typ aldrig faktiskt)
• ibland vänta på att prata eftersom det är någon annans tur att prata
• ibland höra stopp, nej och inte.
• ibland skäll
• ibland beskedet att jag inte kan ge dem uppmärksamhet för tillfället.
• komma in till mig i badrummet när jag sitter och bajsar.

Dessa punkter ovanför kallas för regler. Det är inte alla regler men jag tror ni fattar. Jag har fått höra att vi har för många regler och att vi är för stränga. Det har inte sagt rakt till mig utan nått mig på omvägar.

Fine.

Alla får tycka som de vill. Det vore ju lättare om folk tyckte saker rakt till mig så att jag fick en chans att svara, men alla vågar inte det. Det accepterar jag.

Men att ha regler för sina barn är inte något dåligt. Att berätta för barnen var gränserna går är inte något dumt. Barn har inte lika lång livserfarenhet som vi vuxna har. De är i början av sitt livsspel och måste få veta vilka regler som gäller i det här, ibland rätt komplicerade, spelet. Jag upplever att många just nu behandlar sina barn som jämlikar. Barnen bestämmer själva om de vill ha overall på sig när det är 10 minusgrader ute, vad de vill äta till middag, om de ska säga förlåt när de slagit någon, om de ska städa efter sig när de lekt. Men om man inte lär barnen att det finns konsekvenser av det man gör så kommer verkligheten att bli en smäll på käften när de sedan ska klara sig själva.

Och man ska absolut välja sina strider. Orkar man inte bråka på ungen en overall när man ändå redan är en halvtimme sen så kan man absolut lämna barnet i pyjamas. Det tycker jag både som förälder och som förskollärare. Orkar man inte höra gnäll och tjat om maten idag igen så låt barnet välja då. Det finna undantag från alla regler. Jag syftar på det generella. Man kan komma undan med att säga att man har en konfliktfri dag men nån gång måste man ta konsekvenserna av att vara inkonsekvent mot sitt barn.

Jag var på föräldramöte på Lillys avdelning. Pedagogerna ville tala om barns inflytande och vad vi föräldrar ansåg ingick i det begreppet. Någon förälder sa att det är inflytande när de får välja sin egen frukt och det höll alla med om. Det är det ju. När sedan ingen annan sa något så sa jag att de ju har inflytande över väldigt mycket under sin dag. De kan välja om de vill ha vantar på sig eller inte när de är ute (försök att tvinga en 1,5-åring att ha vantar på sig. Det är dödfött), de väljer vilka leksaker och kompisar de vill leka med, de väljer vem som ska trösta dem när de är ledsna. Sedan sa jag att jag för min del gärna ser att Lilly lär sig att acceptera att det finns situationer då man inte kan välja själv. Om alla på förskolan ska gå ut kan hon till exempel inte välja att stanna inne. Det är inte säkert. Hon kan inte välja själv om hon vill gå till förskolan eller gå hem från förskolan. Hon kan inte välja själv om pedagogerna ska byta hennes bajsiga blöja eller inte. Dessa situationer vill jag att hon ska kunna hantera utan att få ett psykbryt. Och åter igen - jag vet att det finns undantag från reglerna. Det finns alltid speciella omständigheter då dessa regler inte gäller. Även nu syftar jag på det generella. Jag upplevde att de andra föräldrarna bara gapade och såg ut som att jag hade pratat kinesiska.

Och det känns så tråkigt. Det känns som att en stor del av dagens föräldrar missar en bit som skulle kunna underlätta deras och deras barns liv väldigt mycket.

Hur blev det så här?

Är det fel att vilja lära sina barn att följa regler?

Hämmar vi barnen i deras utveckling när vi skapar regler?

Hade vi så många regler när vi var små att vi måste göra uppror och skapa regelfria familjer?Eller är det jobbigt att stå till svars för sina regler i detta samhälle där alla tycker till om allt och det alltid finns någon som blir kränkt av allt som görs och sägs?

Hur tänker ni andra kring det här?

Nåt jag aldrig trodde att jag skulle säga innan jag skaffade barn.

Nova: Mamma! Här får du tårta och en 5:a i ansiktet. Pang!
Jag: Mmm... Snälla... Jag kan väl få sitta ifred och bajsa?
Nova: Okej! Men här får du bokstäver i ansiktet. 

Jag: Ja. Men nu vill jag sitta själv.
Nova: Men när du är färdig ska vi spela Diamanttjuven va?
Jörgen: Låt mamma bajsa ifred nu!
Nova: Okej då.
 

Det är lugnt i två minuter.
 

Armica: Mamma, du hörde att det var fest här utanför och så blev du glad när vi kom in.
In kommer Armica, Nova och Lilly med ballonger i händerna och sjunger: Hej å hå! Hej å hå! Hej å hå! Hej å hå!

Jag: Men snälla....! Kan jag inte få sitta och bajsa för mig själv?!?

Lilly: Nej.

Varför jag inte låste dörren? För att Jörgen sprang in och ut ur badrummet för att laga tvättmaskinen som gått sönder (Yay!)

Varför jag inte gick upp och bajsade? Jag vet inte. Jag har väl liksom gett upp tanken på att få bajsa ifred, men ibland får jag dessa fruktlösa små utbrott för att försöka ta tillbaka nån form av värdighet. Men de kommer alltmer sällan eftersom ingen tar någon notis om dem.

Jag ska skaffa ett eget badrum. Som bara jag har nyckeln till.