Hur kan tiden gå så långsamt och ändå gå så fort...? För ett tag sedan var det oktober och nu är det snart jul. Vad hände? Var tog all tid vägen? Samtidigt har det inte hänt någonting med magen. Utåt sett. Jag känner fortfarande ingenting (och är naturligtvis nojjig över det) och det är lite svårt att rikitg tro att det finns nåt där inne. På tisdag ska vi på första ultraljudet och jag kan inte låta bli att spela upp värsta tänkbara scenario i huvudet gång på gång på gång. Vi kommer dit och barnmorskan säger efter en stunds tystnad: "Tyvärr... Barnet rör inte på sig." Eller att de ska upptäcka att jag inte alls är gravid. Det var bara en skengraviditet alltihop.
En annan sak som får tiden att gå
så
långsamt
är jobbet. Jag känner mig inte alls uppskattad av min chef som trots detta bedyrar att jag är "ovärdelig". Skitsnack! Ingen är ovärdelig. Alla kan ersättas. Och det har hon gjort väldigt klart. Ingen av oss som jobbar på fritidset sitter säkert utom Plusjobbar-Peter som är praktiskt taget gratis arbetskraft och helt jävla värdelös. Rektorn har själv bestämt att han inte får ha ansvar för någon barngrupp men hon vägrar se att detta bara innebär att han blir en belastning för oss övriga som då får ta allt barnansvar själva. Alla instruktioner måste vi ge honom två gånger. Och inom 30 minuter har han garanterat glömt dem. "Men han är bra på det praktiska" säger rektorn. Hon kan ta sitt "praktiska" och köra upp det i häcken...
