Lite spridda klagotankar

Hur kan tiden gå så långsamt och ändå gå så fort...? För ett tag sedan var det oktober och nu är det snart jul. Vad hände? Var tog all tid vägen? Samtidigt har det inte hänt någonting med magen. Utåt sett. Jag känner fortfarande ingenting (och är naturligtvis nojjig över det) och det är lite svårt att rikitg tro att det finns nåt där inne. På tisdag ska vi på första ultraljudet och jag kan inte låta bli att spela upp värsta tänkbara scenario i huvudet gång på gång på gång. Vi kommer dit och barnmorskan säger efter en stunds tystnad: "Tyvärr... Barnet rör inte på sig." Eller att de ska upptäcka att jag inte alls är gravid. Det var bara en skengraviditet alltihop.

En annan sak som får tiden att gå

så

långsamt

är jobbet. Jag känner mig inte alls uppskattad av min chef som trots detta bedyrar att jag är "ovärdelig". Skitsnack! Ingen är ovärdelig. Alla kan ersättas. Och det har hon gjort väldigt klart. Ingen av oss som jobbar på fritidset sitter säkert utom Plusjobbar-Peter som är praktiskt taget gratis arbetskraft och helt jävla värdelös. Rektorn har själv bestämt att han inte får ha ansvar för någon barngrupp men hon vägrar se att detta bara innebär att han blir en belastning för oss övriga som då får ta allt barnansvar själva. Alla instruktioner måste vi ge honom två gånger. Och inom 30 minuter har han garanterat glömt dem. "Men han är bra på det praktiska" säger rektorn. Hon kan ta sitt "praktiska" och köra upp det i häcken...

Vad trodde jag skulle hända...?

Vilken tiiiiiid allting taaaaar... Jag vill att det ska gå snabbt. Jag vill att det ska vara april nu. Eller åtminstone jul. Jag älskar julen! Och i år slipper jag umgås med jobbiga människor. Yay!

Jag gillar inte mitt jobb. Att jobba som fritidspedagog är bland det jobbigaste jag gjort. Ett jävla bajsjobb helt enkelt. Jag, Joyce och Peter har ansvar för ca 50 barn. Eftersom ca 10 av dem inte är ordentligt inskrivna så har vi officiellt "bara" 40 barn vilket innebär att vi inte får nån mer personal. Vi har 5 barn med odiagnostiserad ADHD, ett barn med Asberger och 5 eller 6 barn som soc överväger att omhänderta eftersom de inte tas omhand särskilt väl hemma. De övriga svär, slåss, sparkas och skriker mer än några andra barn jag träffat på. Någonsin. Kaxiga jävlar är de också.

Arbetslaget som jag jobbar i består av fyra lärare (förskoleklassens, 1:ans, 2:ans och 3:ans) och tre fritidspedagoger (jag, Joyce och Peter) samt en till som förut varit föreståndare för fritids men som nu jobbar halvtid. Vi har ett gemensamt möte i månaden där mötesstrukturen är helt upplöst till förmån för individuellt klagande och diskussioner kring detaljer som man ändå inte kan ändra på. Den som klagar mest är arbetslagsledaren som också är första klassens bitch.

Jag, som är den enda på fritids med lärarutbildning, har även (utan att ha blivit tillfrågad) blivit utsedd till vikarie för klasslärarna när de är sjuka, på kurs eller dylikt. Det är ju självklart kul att få undervisningserfarenhet men eftersom jag inte har någon egen planeringstid så är det svårt att bedriva någon riktig undervisning. Det blir mest avancerad barnpassning. När jag är vikarie blir det dessutom dubbelt jobb. En normal arbetsdag ser ut på följande sätt:

8.30 - 12.00: Hjälper till i klasserna, har specialundervisning i matte och svenska (specialundervisning som jag inte är kompetent att ge), tar hand om stökiga barn som inte klarar av att vara i klassrummet.

12.00 -12.30: RAST!!!

12.30 - 13.00: Passar förskoleklassen medan läraren är på rast.

13.00 - 17.00: Fritids. Mellanmål, samling, aktivitet, städning, utelek. Samlingen tar ca 30 - 40 minuter där halva tiden går åt till att fysiskt samla barnen på ett och samma ställe eftersom de fullkomligt skiter i att vi ropar på dem.

Om jag ska vara vikarie blir det som sagt dubbelt jobb. När de andra lärarna slutar, lämnar över klassen till fritids och har planeringstid börjar fritidsdelen av mitt jobb. Detta innebär att jag aldrig riktigt hinner sätta mig ned och skriva vad som hänt under dagen vilket betyder att lärarna inte vet vad vi hållt på med. Det blir många 3-minutersmöten i korridoren (som för övrigt är vår fritidslokal) där man aldrig riktigt hinner säga allt man har på hjärtat.

Jag är trött på det här. Varenda morgon funderar jag på vilken sjukdom jag skulle kunna använda mig av för att slippa gå till jobbet men kommer inte på nåt bra. Och det här är ändå bara en del av problemen. Jag har inte nämnt rektorn som lovar saker hon inte kan hålla, Peter Plussjobbare som inte klarar av de mest enkla uppgifter, den kommande rivningen och flytten av skolan, och uppdelningen av barnen mellan mig och klassläraren i 1:an som blir uppskjuten gång på gång.

Imorgon ska vi till Skansen. Jag hoppas sälarna är hungriga för jag tänker slänga i minst 5 barn i deras bassäng.

........!

Definitivt =D

Vi ska ha barn! I slutet på april eller början på maj blir vi tre istället för två.

Feel free to spread the news.



Just nu är jag lite nojjig och hoppas bara att allt går bra.

........?

=D



Eller?


Den som lever får se. Vem var det som brukade säga så? Var det nån jag känner eller nån i nån film?

I natt sov jag 5 timmar och jag är inte trött. Än. Snart kommer jag väl däcka i soffan bland allt katthår. Men den som lever får se =P

Dagens åkommor är följande

Man vet att det är varmt när solglasögonen glider ned på nästippen.
Man vet att det är varmt när katterna lägger sig raklånga på golvet och bara andas.
Man vet att det är varmt när det är kallare inne än ute.

Idag var det anställningsintervju. Det gick nog bra. Fast jag vet inte. Men det känns som helt rätt ställe. OBS. Förra gången jag sa så visade det sig inte vara så bra. Så akta tungan...

Jag ska tydligen horas ut under september. Det var mer än jag visste. Och teamchef "Jag-vet-bäst-och-är-bäst-och-tycker-inte-att-nån-annan-är-bra" tyckte att det var ett ypperligt tillfälle för mig att ta upp bekantskapen med mina gamla jobbarkompisar. Som jag inte träffat på hela säsongen. Som jag knappt vet vad de heter.

Nä... Så illa är det inte. Jag vet vad några heter. Och de är ju faktiskt några av de trevligaste på hela detta ställe. Men mindre lön får man. Och inget internet. Och den, den som började efter mig får stanna kvar. Hela säsongen. I SC. Det sa jag att jag också kunde när de frågade. Hela säsongen. I SC. Sa jag när de frågade. Det är som gjort för att söka sig till nya jaktmarker.

Hur många tår har jag trampat på nu undrar jag...?


Man vet att det är varmt när man inte orkar gnälla så mycket som man borde.

Idag var det en tjej som pompelipomade och pimpelipimpade på golvet här i SC. Mamman tyckte att det hela var mycket pinsamt och städade upp allt själv. Sen kom parkvårdarna och sprutade någon slags rengöringsspray som luktade lakritsshots. Slurp!



Allt det här är förstås bara en första reaktion.

Brist på glöd. Men den återkom.

Kl 8.19
------------------------
Nu är jag långt nere.

Me no likee the banging people.

Och de smittar av sig också. Nu vill inte jag heller. Skit i det då. Lika bra att stanna hemma med en filt över huvudet och se på tråkigaste tv-programmet på den tråkigaste kanalen. Sitta på den mest obekvämaste platsen, äta den äckligaste maten och andas den smutsigaste luften. Bra. Skit i det då.

Men snart kommer en stor julklappstagare till släkten. Det får mig på bättre tankar. Jag kan gå på skumparty med julklappstagaren om några år.

Jag tror att det blir en tjej.

Kl 11.37
------------------------
Nu har de åkt in till sjukhuset. Hi hi hi... Snart kommer en liten tjej! Eller kille om man ska vara jämlik.

Kl 17.02
------------------------
Nu! Nu är en liten stor julklappstagare född! En kille blidde det. Christine mår oförskämt bra enligt hennes hemska, vidriga (ni vet vad jag tycker om honom) far. Jag är nu styvmoster. Det låter som något ur Askungen, men jag ska inte vara så elak. Bara lite lagom =)

Dagen artar sig...

En pausfågel

Ja...



Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Men jag känner att det är dags för något i alla fall. Vad vill ni höra? Vill ni höra om den gången jag stod på knä ute på landet och bad att My Little Ponys skulle komma ned från himlen och hämta mig? Eller om den gången jag hoppade på motorhuven till min grannes bil? Kanske vill ni höra om när strömmen gick på ICA och vi gick in och snattade godis i mörkret? Ska jag berätta om när jag slog Linnéa och hon skrek så mycket att jag trodde att hon skulle explodera?

Konstigt hur livet blir... Jag undrar hur det kom sig att det blev så här? När blir man medveten om att det är val man gör? Måste man vara det? Kan inte allt bara flyta på? Jo. Det kan det visst. Men det är nog bra om man pausar lite då och då. Så man inte domnar bort.

Nu ska jag domna bort ett tag...



P.S. Jag vill inte jobba imorgon. Jag vill vara hemma, ligga på sängen med Jörgen och höra ljudet utifrån. Som på Trondheimsgatan den där sommaren. D.S

Beroendeframkallande

Servicecentrets senaste fynd:

Flytta-en-grej-utan-att-nudda-annat-spel

Det är Djeirans fel alltihop. Nu kan jag inte sluta. I´m hooked... Får väl lägga in mig för avvänjning om några månader =J

Som ett osynligt garnnystan

Jag vill bara rulla ihop mig och inte synas mer. Bara rulla ihop mig till en liten boll, dra täcket över huvudet och bara vara. Inte tänka, inte andas, inte prata, inte äta, inte någonting. Bara jag börjar formulera en tanke om att tänka på något av alla mina MåsteGöras vältrar sig något illaluktande, mörkt och stickigt runt och dånar i mina öron.

Och alla andra orkar. Alla andra tar tag i sina MåsteGöras och gör dem. Men inte jag. Inte garnnystanet. Och jag vet att andra blir lidande. Det är nog det värsta. Om det bara var jag som drabbades av mina ogjorda MåsteGöras så gjorde det ju ingenting. Men nu är det andra som sitter och muttrar och undrar vad det blev av den där som startade så starkt...

När jag läser det här om några månader kommer det kanske inte att te sig så hemskt. Jag kommer tänka "Jävla nörd man är" och försöka glömma att jag nånsin skrivit nåt så... vad det nu är...

Jag har också en tendens att klamra mig fast vid små små strån. Hittar jag en utväg klamrar jag mig förtvivlat fast. Även om det inte är någon utväg utan bara ett sätt att pausa och fördröja.

Egentligen vet vi ju alla vad jag talar om; jag har mycket att göra och tycker synd om mig själv. Men. Det. Känns. Så. Mörkt.



--------------------------------------------------------------------------------------
Om jag ändå vore sjuk, eller nåt. Då hade jag haft nåt att skylla på... =J

Nåt att strippa till.

Sön 14 maj 2006 18:50

Om jag kände nån som strippade så skulle jag tipsa henne om den här låten. Den är som gjord för att strippa till! Och då menar jag Apollo Four Forty-versionen och inte Depeche Mode-versionen. ALDRIG Depeche! Lyssna själva. I say god damn!

Apollo Four Forty - I Feel You

I feel you
Your sun it shines
I feel you
within my mind
You take me there
You take me where
the kingdom comes
You take me to
and lead me through
Babylon

This is the morning of our love
It's just the dawning of our love

I feel you
Your heart it sings
I feel you
The joy it brings
Where heaven waits
those golden gates
and back again
You take me to
and lead me through
oblivion

This is the morning of our love
It's just the dawning of our love

I feel you
Your precious soul
And I am whole
I feel you
Your rising sun
My kingdom comes

I feel you
each move you make
I feel you
each breath you take
Where angels sing
and spread their wings
my love's on high
You take me home
to glory's throne
by and by

This is the morning of our love
It's just the dawning of our love

Som sagt... Strippor; här har ni nåt att dansa till. Slit den med hälsan. Se, vad icke-dömmande jag kan vara. Nån sa att jag har fasta principer och går till attack nästan alltid. Men nu har jag bevisat att jag kan vara som alla andra idioter som aldrig tänker. Jag är en icke-tänkande idiot jag också.
------------------------------------------------------------------------------------------------

Nej, ni får förlåta, jag klarar det inte. Jag är ingen icke-tänkande idiot. Jag vet för mycket för att vara en sådan. Om ändå alla visste så mycket som jag... Vilket drömscenario... =)

Nu börjas det igen...

Jag gillar inte mig själv när jag är så här gnällig. Men om inte jag gnäller så gör ju ingen annan det och så kan vi ju inte ha det. Vårt land är byggt på gnäll. Gustav Wasa gnällde så mycket att han blev kung. Men faktum kvarstår; jag gnäller. Och inget händer. Om det ändå hände nåt när man gnällde. Nån slags reaktion skulle vara trevligt.

Och alla människor...! Herregud vad korkade alla är! Jag blir rädd när jag tänker på att det är dessa människor som har ansvar för mina sparpengar (om jag hade några), skriver ut min medicin (om jag behöver någon), förlöser mina barn (om jag nånsin får några)...

Jag vill ha barn. God damn it! Ska det vara så svårt att fatta. Nu. Jag vill har barn nu. Snart våldtar jag Jörgen när han sover. Eller så får jag helt enkelt "glömma" ta mina p-piller och säga "Hoppsan, det var visst en som smet förbi..." Vad tror vi om det? Skulle han bli arg? Fast när vi skaffade katt så ville han inte ha det heller. Men jag sa "Vi kan ju testa i en vecka och så kan vi lämna tillbaks honom om det inte funkar." Så kan man kanske göra med bebisen också. Testa en vecka och lämna tillbaks om det inte funkar... =P

Dagens funderingar: Hur säger man till folk att man inte tycker om dem? Ska man ens säga det? Vad händer om man säger det? Hur skulle jag själv reagera? Eller ska man kanske bara vara otrevlig tillbaka?

Sommarfläktar minsan...

Snart är sommaren här hör ni.
Jag känner det på mig. Med sol, svett, glass, jordgubbar, turister, sommarkläder, barfota, öppna fönster, solglasögon, uteserveringar, trängsel på 47:ans buss, härlig skugga, skärgårdsbåtar, kvarglömda pocketböcker, badlakan, färskpotatis, hängmattor, hammockar, fiskmåsar, midsommar, kräftskivor och Grönan.

Alltid Gröna Lund. Men det gör inget. Det är sista året och därför gör det inget. Jag ska vara upplyst och lugn. Jag ska vara värdig och belevad. Jag ska hantera alla idioter som om de vore kungar och drottningar. Jag ska skratta åt deras gräsliga skämt, ta emot deras trasiga, hopknycklade pengar, lyssna på när de skriker åt sina barn, vänta medan de tar 10 år på sig att bestämma sig och förklara, förklara, förklara samma saker dag efter dag efter dag... Kom och se själva. Biljettcentret nere vid vattnet, kassa 3 (om jag får som jag vill). Där sitter jag och ler ett upplyst, lugnt leende...

"Och hon är såååååå lycklig..."

En sång om moln

Jag har äntligen fått min skiva. Och den är lika söt som jag minns den:

En skön dag på våren
när solen skiner
och fåglarna sjunger i skyn
då ligger det tre barn i gräset
dom heter Charlotta och Anna
och Gryn.

Dom ligger och sjunger
och tittar på himlen
på molnen som skyndar fram
och Gryn tycker
himlen liknar en äng
och molnen betande lamm.

Och ett moln
liknar en skjorta
ett liknar ett skepp
och ett en schimpans
ett moln liknar fröken
och ett en galosch
och ett en ängel med svans.

Ett moln rymmer solen
det liknar en skinka
eller kanske ett bi
men nu känns det kallt
nu ropar Charlotta:
-Moln skynda dig genast förbi!

Det ryser i skinnet
men nu skymtar solen
den värmer så härligt på hyn
dom ligger och skrattar
och sjunger i gräset
Charlotta och Anna och Gryn.

//Finn Zetterholm

-----------------------------------------------------------------------------------------------
Det är så det ska vara. Några fluffiga moln och några fluffiga kompisar. Ingen stress hit och dit. Men snart kommer jag väl ha tröttnat på den här sången också. Den går varm i min lilla cd-spelare. Den och "Anton räknar stjärnor". De är så söta =)

Var är min bok?

Jag har just lärt mig att i samspelsdimensionen i en grupp har jag mer systemångest än driftångest vilket betyder att jag har mer psykobehov än sociobehov. Ett citat som förklarar:
"Personer med psykobehov har däremot en klar motvilja mot strukturerade situationer och verksamheter eftersom dessa aktiverar systemångest; en känsla av att vara fångad, styrd, kontrollerad och ofri."

Jag har också lärt mig att jag tycker att grunden till ett bra arbetsklimat läggs i kommunikationen och att det är viktigt att vara vaksam på den mänskliga benägenheten att tolka det egna beteendet som en funktion av rådande situation, medan vi tolkar andra människors beteende som en funktion av deras egenskaper.

Men resten då? Vem är jag i alla andra lägen? Var finns boken som ger information om vem man är? Jag vill ha en bok som ger mig alla tänkbara sätt att agera i alla tänkbara situationer så att jag kan välja det som passar mig bäst. Så att man vet.

Fast det kanske skulle bli tråkigt? Då skulle man ju aldrig bli förvånad över sitt eget beteende. Jag är till exmepel rätt så förvånad över att jag tycker att det är så kul att plugga och jobba just nu. Jag ser verkligen fram emot att öppna min Gruppsykologi-bok och........... min andra bok. Vad den nu hette. Den är bra i alla fall.



Jag undrar hur länge mitt intresse håller i sig.




Jag gissar att jag tröttnar i början på april.

Trötthet - äntligen.

Just det... Jag skulle skriva klart om hur det gick med mina äventyr på Lärarhögskolan och Universitetet. Men jag orkar inte. Jag drar det lite snabbt. Efter att ha ringt runt till 5 olika personer fick jag byta så jag kunde skriva c-uppsats i period B. Det betydde att jag blidde ledig i period A och fick därför läsa två fristående kurser (för att få pengar från CSN). Så det är det jag gör nu. Läser två 5-poängskurser på distans på kvartsfart. Samtidigt.

Men det var inte det jag ville berätta om idag. Jag ville berätta att jag är trött. Så där härligt segt trött. Min hjärna är långsam, mina ögon vill blinka hela tiden, jag fryser och min säng börjar i min fantasi att te sig som en helt underbar, överjordisk skapelse. Mmmmmmmmm........ sova......

Det som är riskabelt med att skriva när man är trött är att man lätt kan bli irriterad för småsaker, man glömmer vad man skulle skriva, man satvar fle... starvar elf... stavar fel och man har svårt för att vara underhållande. Det kan också vara så att man blir en aningens för sentimental och börjar skriva om saker som man inte borde eller som i dagsljuset ser idiotiskt och sötsliskigt ut. Så därför slutar jag nu.

Byråkratin överlever oss alla

Problem 1
----------------------
Så här såg mitt liv ut för två veckor sedan.
Camilla: Hej, antagningsgruppen på Lärarhögskolan, jag måste komplettera 6 poäng samhällskunskap som jag skulle ha gått höstterminen 2004. Hur gör jag då?

Antagningsgruppskärring: Det momentet går på universitetet så du ska inte tala med oss, du ska tala med den lärare du hade på universitetet.

Camilla, lite irriterad: Jaha, men när jag pratade med en studievägledare förra hösten sa hon att jag skulle tala med er.

Antagningsgruppskärring: Så är det inte. Hej då.

Camilla mailar till universitetet:
(först mailade jag till min lärare Göran Bergström och efter en vecka mailade han tillbaka och sa att jag inte skulle prata med honom, utan med Emma, som jobbar på studentexpeditionen.)
Så här såg det ut i alla fall:
----------------------
Hej Emma!

Jag har varit i kontakt med Göran Bergström och han hänvisade mig till dig.

Jag går på Lärarhögskolan och gick kursen "SO-ämnen med didaktisk inriktning" 21-40 p förra läsåret. Nu är det så att jag, av personliga skäl, missade momentet Samhällskunskap förra hösten och skulle alltså behöva gå om det. Hur gör jag?

Tack på förhand!

// Camilla Borg

----------------------
Emma mailar tillbaka efter en vecka:
----------------------
Hejsan!

Det du gör är att du kommer till expeditionen (öppen mån-tors 11.30-13 samt tisd. 17-18) och omregistrerar dig. Sedan är det bara att läsa de 6 p samhällskunskap!

Hälsningar Emma
----------------------
Camilla går dit tisdagen den 17:e januari.
Camilla: Hej! Jag vill omregistrera mig så att jag kan läsa min samhällskunskap.

Emma: Jaha... Ööööö..... Men..... det momentet går ju bara på hösten.

Camilla, känner hur en drink skulle sitta fint: Va? Men jag mailade ju dig i november och då sa du att jag bara skulle komma hit och omregistrera mig.

Idiot-Emma som man gärna vill trycka ut ögonen på: Så jag skrev inte att momentet bara gick på hösten? Det var ju konstigt. Ja, det finns inte mycket jag kan göra.

Camilla, undrar om hon hamnat på dolda kameran: Så det finns inget sätt som jag kan komplettera samhällskunskapen den här terminen. Det var det sista jag skulle göra innan jag var färdig med hela lärarutbildningen. Finns det ingen..... Men hallå? Vart ska du gå Emma??

Emma går iväg för att leta efter kuvert till en lärare som uppenbarligen inte har sina kuvertletarglasögon på sig.

Camilla blir förbannad, skriker "SKIT I DET DÅ!" och lämnar universitetet. När hon kommer hem mailar hon till två andra universitetspersoner som kanske kan hjälpa.
----------------------
Hej.

Jag går på Lärarhögskolan och gick kursen "SO-ämnen med didaktisk inriktning" 21-40 p förra läsåret. Nu är det så att jag missade momentet Samhällskunskap förra hösten och skulle alltså behöva gå om det. Jag tog kontakt med Emma Bergström på er institutuion och hon skrev att jag bara skulle komma in och omregistrera mig. Det hon inte skrev var att det momentet bara går på hösten. Kompletteringen var bland det sista jag skulle ha gått och hade räknat med att vara färdigutbildad i slutet på den här terminen. Nu måste jag istället vänta till i jul på att få ut min examen. På LHS inrådan tar jag nu kontakt med er institution och undrar om det inte finns någon annan kurs jag kan gå som motsvarar de 6 poäng som momentet Samhällskunskap innebär? På något sätt måste det ju gå att lösa?

Tack på förhand!

//Camilla Borg
----------------------
Jag har fortfarande inte fått svar. Och när jag ringde sa de att de inte tar emot samtal förrän nån gång i mitten på februari eftersom de håller på med kursregistreringar. Slut på problem 1.

Problem 2
----------------------
Den här terminen ska jag skriva min c-uppsats på Lärarhögskolan. Man måste skriva med en partner och eftersom jag inte hade någon partner la jag ut en förfrågan på vårt intranät. En tjej svarade och vi bestämde att vi skulle skriva om skoluniformer i period A (terminen är uppdelad i period A och B). För två veckor sedan (vecka 3 var ingen rolig vecka) mailade hon mig och skrev att hon sett fel. Hon trodde att jag skulle skriva i period B för det skulle ju hon göra. Och hon kunde inte byta till period A för då läste hon andra kurser.

Hur skulle vi lösa detta då? Jag tänkte att eftersom mina planer med samhällskunskapen blev mördade av djävulsavkomman Emma så hade jag ju inget för mig så jag sa att jag skulle byta till period B.

Camilla ringer alltså till antagningsgruppen igen: Hej. Jag skulle vilja byta period bla bla bla...

Antagningskärring: Då ska du inte prata med oss, utan med den kursansvarige läraren

Camilla: Naturligtvis. Det hade jag ju kunnat tänka på själv. Antagningsgruppen är ju inget man ringer för frågor kring antagningar på kurser. Stupid me!

Antagningskärring: Hej då.

Nu orkar jag inte skriva mer idag. Fortsättning imorgon.