Det rinnande guldet

Nova: Mamma, jag har nor.
Jag hämtar papper för att torka bort snor. För tionde gången idag. Då springer Nova iväg.
Jag: Men stå still då så ska jag torka bort snoret.
Nova: Nääää! Jag vill inte!
Jag får tag på henne, ignorerar hennes protester och torkar bort snoret. Tre minuter senare hör jag att hon får ett utbrott i vardagsrummet. När det gått tre minuter och jag märker att det inte har gått över går jag dit och frågar varför hon är arg. Då får jag till svar:
Jag vill ha kvar snoret!!!
Detta utbrott pågår i 15 minuter.

Jag ber om ursäkt, Nova. Från och med nu lovar jag att aldrig mer ta något av ditt snor. Jag ska även försöka komma ihåg att nysa på dig ofta så att du får lite extra snor som du kan ha i reserv om du känner att ditt eget skulle vara på väg att ta slut. Låter det bra?

En väldigt bestämd kund

Helt plötsligt när jag sitter i min affär som jag tydligen bedriver i vardagsrummet kommer det in en kund som pratar göteborska. Jag är inte riktigt medveten om att det är en affär jag sitter i. Jag trodde att jag satt i soffan och skrev en inköpslista men kunden är påstridig och hävdar bestämt att det är en affärsverksamhet jag bedriver. Hon börjar lassa upp en massa saker på rullbandet (det som jag trodde var min dator) och kräver att jag ska ta betalt för dem. Sedan kräver hon att jag ska betala för pommes frites. Men det är ju jag som står i affären och säljer! Därefter anklagar hon mig för att ha slarvat bort hennes kreditkort och säger att jag inte får komma på hennes fest. Men det värsta är nog när hon vägrar betala, springer ut ur affären med alla varorna och kommer tillbaka med tio olika kreditkort som jag blir tvungen att prova! Till råga på allt så är kunden bara 4½ år. Hur f-n har hon lyckats skaffa så många kreditkort?! Och varför pratar hon göteborska??

Framtidsdrömmar

Jag: Ät din mat nu Nova.
Nova: Det äj inte du som bestämmej de.

Å vad jag ser fram emot tonårstiden. Det verkar vara en så lugn och harmonisk tid i jämförelse.

Problemlösning

Följande konversation utspelade sig nästan. Det här var i alla fall hjärtemeningen av det hela.

Jörgen: Just det! Vi skulle ju kolla upp om vår bil har något att fästa en lina i eftersom vi ska bogsera en bil på lördag.
Camilla: Ja, just det, det glömde vi att göra ikväll.
Jörgen: Och det är ju inte direkt kul att gå ut nu.
Camilla: Nej, det är ju askallt ute.
Jörgen: Men det finns ju andra sätt att lösa problemet. Jag googlar på vårt bilmärke och ser vad jag hittar.

I vår familj ser vi inte problem. Bara lösningar.

Så länge de problemen går att lösa med en dator, en tv eller en mobil.

Vårt hemland

Vi träffar vår granne vid garaget och hälsar på honom.
Nova: Vem det mamma?
Jag: Det är vår granne Patrik.
Nova: Varför?
Jag: För att han bor bredvid oss.
Nova: Varför?
Jag: För att de köpte det huset.
Nova: Varför?

Jag: För att de ville bo här.

Nova: Varför?
Armica som verkar ha tröttnat på Novas varför-frågor svarar: Han kommer från det här landet Nova.

There you have it folks! Folk som kommer från det här landet är välkomna att bo granne med oss. Övriga göra sig icke besvär.

Jag ska väl kanske tillägga att definitionen av "det här landet" är rätt så snäv i det här fallet. Med "det här landet” menas Lantgårdsvägen på armicaspråket.

Vad gör man inte för sina barn?

Gymnastiken med Armica har idag sällskap av en doft av... ja hur ska jag förklara... tänk er att någon bajsat,  sedan glömt att spola, glömt att fälla ned locket och därefter åkt på semester i några veckor. När någon sedan kommer hem är elementen sönder och det har därför varit 35 grader varmt i två veckor. Så luktar det.

Min oanade makt

I fredags var två av fyra pedagoger sjuka på jobbet. Vi var alltså två ordinarie och en vikarie som jobbade. När jag och min ordinarie kollega skulle gå hem sa hon lite skämtsamt att jag fan inte fick vara sjuk på måndag. Jag svarade (också lite skämtsamt) att jag inte alls tänkte vara sjuk men att jag nog skulle vabba.

Idag vabbar jag. Mina ord blev sanning.

Nu står jag i valet och kvalet här. Ska jag säga att jag ska åka på en två månaders-semester till Maldiverna eller ska jag säga att jag ska vinna 15 miljoner på Triss...?

Inom räckhåll...?

Vårt informations-samhälle

Nova kräktes precis. Kul. Så vi gick upp och medan Jörgen sanerade Nova så sanerade jag sängen. Vi fick byta sängkläder, pyjamas, kudde och gosedjur. Och sedan slänga allt i tvättmaskinen.

Sedan började det verkliga arbetet.

Först sms:a till förskolan och säga att ungarna är hemma i två dagar.
Sedan sms:a till min avdelningsansvariga för att säga att jag inte kommer till jobbet imorgon.
Därefter sms:a till min chef för att meddela samma sak.
Slutligen fick jag sms:a till alla vi träffat i helgen för att be om ursäkt för att vi eventuellt smittat ned dem med magsjuka.

Tänk, förr i världen så var man tvungen att vänta tills det var morgon med att få veta att man måste klara sig utan en medarbetare. Och vissa fick kanske aldrig reda på vem det var som smittade dem med kräksjuka. Nu kan man få veta redan innan man hunnit kräkas färdigt.

Informationssamhället är verkligen en gåva!

Att hindra sig i tid

Hmm... Jag skulle så gärna vilja skriva en kommentar till veckobrevet som vi fick idag på tjejernas förskolas intranät (eller portal som Jörgen med bestämdhet hävdar att det heter). Men sen kom jag på att det är fredagkväll och att normala människor inte sitter och hänger på en förskolas intranät (eller portal då om vi ska vara petiga) på en fredagkväll. Så jag kanske bara skriver ned min kommentar i ett worddokument och så postar jag den... ja... vad anses normalt? Måndag vid 15-tiden kanske? Så får det bli.

Och en annan sak som är högst förbjudet att göra på en fredagkväll är att jobba. Men det gjorde jag bara en liten liten stund.