- äta kladdiga saker i soffan
- dricka annat än vatten i soffan om det inte är i nappflaska eller pipmugg
- rita utan underlag på soffbordet
- måla med vattenfärger annat än i köket
- skvätta ned hela badrummet när de badar
- klättra i trappan
- hoppa i sängarna
- stå upp eller hoppa i soffan
- äta godis annat än på lördagar
- annan mat än den som serveras
- äta med smutsiga händer
- klättra i bilen
- sparka på ryggstöden i bilen
- titta på tv varje morgon (om de är påklädda och stänger av när jag säger att de ska stänga av)
- titta på tv varje eftermiddag (eller efter middagen. Väljer de att titta på tv före middagen får de inte titta på tv efter osv... På fredagar och lördagar får de titta på tv både före och efter middagen.)
- försöka själva först innan vi hjälper dem. Det gäller allt möjligt; torka sig i rumpan, skära sin mat, klä på sig, göra fart på gungan, klättra i klätterställningar mm...
- skrika när de blir arga
- smälla i dörrar och vara ifred när de vill det
- städa sina egna saker (annars städar jag dem och då arkiveras dem i soptunnan)
- tacka för presenter de får
- ha fötterna på soffbordet
- spela spel eller leka med oss efter middagen när som helst i veckan
- äta picknick på vardagsrumsgolvet ibland
- tacka nej till mat de tror att de inte gillar
- säga att de tycker att vi har fel
- höra oss säga förlåt då vi faktiskt haft fel (händer ju typ aldrig faktiskt)
- ibland vänta på att prata eftersom det är någon annans tur att prata
- ibland höra stopp, nej och inte.
- ibland skäll
- ibland beskedet att jag inte kan ge dem uppmärksamhet för tillfället.
- komma in till mig i badrummet när jag sitter och bajsar.
Fine.
Alla får tycka som de vill. Det vore ju lättare om folk tyckte saker rakt till mig så att jag fick en chans att svara, men alla vågar inte det. Det accepterar jag.
Men att ha regler för sina barn är inte något dåligt. Att berätta för barnen var gränserna går är inte något dumt. Barn har inte lika lång livserfarenhet som vi vuxna har. De är i början av sitt livsspel och måste få veta vilka regler som gäller i det här, ibland rätt komplicerade, spelet. Jag upplever att många just nu behandlar sina barn som jämlikar. Barnen bestämmer själva om de vill ha overall på sig när det är 10 minusgrader ute, vad de vill äta till middag, om de ska säga förlåt när de slagit någon, om de ska städa efter sig när de lekt. Men om man inte lär barnen att det finns konsekvenser av det man gör så kommer verkligheten att bli en smäll på käften när de sedan ska klara sig själva.
Och man ska absolut välja sina strider. Orkar man inte bråka på ungen en overall när man ändå redan är en halvtimme sen så kan man absolut lämna barnet i pyjamas. Det tycker jag både som förälder och som förskollärare. Orkar man inte höra gnäll och tjat om maten idag igen så låt barnet välja då. Det finna undantag från alla regler. Jag syftar på det generella. Man kan komma undan med att säga att man har en konfliktfri dag men nån gång måste man ta konsekvenserna av att vara inkonsekvent mot sitt barn.
Jag var på föräldramöte på Lillys avdelning. Pedagogerna ville tala om barns inflytande och vad vi föräldrar ansåg ingick i det begreppet. Någon förälder sa att det är inflytande när de får välja sin egen frukt och det höll alla med om. Det är det ju. När sedan ingen annan sa något så sa jag att de ju har inflytande över väldigt mycket under sin dag. De kan välja om de vill ha vantar på sig eller inte när de är ute (försök att tvinga en 1,5-åring att ha vantar på sig. Det är dödfött), de väljer vilka leksaker och kompisar de vill leka med, de väljer vem som ska trösta dem när de är ledsna. Sedan sa jag att jag för min del gärna ser att Lilly lär sig att acceptera att det finns situationer då man inte kan välja själv. Om alla på förskolan ska gå ut kan hon till exempel inte välja att stanna inne. Det är inte säkert. Hon kan inte välja själv om hon vill gå till förskolan eller gå hem från förskolan. Hon kan inte välja själv om pedagogerna ska byta hennes bajsiga blöja eller inte. Dessa situationer vill jag att hon ska kunna hantera utan att få ett psykbryt. Och åter igen - jag vet att det finns undantag från reglerna. Det finns alltid speciella omständigheter då dessa regler inte gäller. Även nu syftar jag på det generella. Jag upplevde att de andra föräldrarna bara gapade och såg ut som att jag hade pratat kinesiska.
Och det känns så tråkigt. Det känns som att en stor del av dagens föräldrar missar en bit som skulle kunna underlätta deras och deras barns liv väldigt mycket.
Hur blev det så här?
Är det fel att vilja lära sina barn att följa regler?
Hämmar vi barnen i deras utveckling när vi skapar regler?
Hade vi så många regler när vi var små att vi måste göra uppror och skapa regelfria familjer?Eller är det jobbigt att stå till svars för sina regler i detta samhälle där alla tycker till om allt och det alltid finns någon som blir kränkt av allt som görs och sägs?
Hur tänker ni andra kring det här?
