Det här är stort!

Jag kan knappt tro att det är sant, men Asrael är tillbaka!!! Efter tre månader i skogen är tok-katten tillbaka!

I måndags förmiddag (25:e juni) ringde en kvinna och sa att hon trodde att hon hade vår katt. Eftersom det gått så lång tid var jag lite skeptisk, men när hon beskrev honom så började hoppet tändas. Hon hade sett honom när hon var ute och gick med sin hund och hade gett honom mat nårgra gånger. Sedan hade hon åkt dit mitt i natten(!) och hämtat honom. Därefter hade hon avmaskat honom och kollat upp hans id-märkning han har i örat. Öronen ser dock ut som bacon så hon hade fått ringa runt lite innan hon hittade rätt. Så kom hon över, vi badade honom med loppschampo och gav honom en massa mat. Sedan åkte jag och Jörgen med honom till veterinären. Han har gått ned från 6 kg till 3,3 kg. Öronen är nog förfrysta eller solbrända men kommer att bli bra. Och fästingar hade han ett antal. Stora som ärtor =P Annars mådde han bra. Det här är det mest otroliga som hänt! Förutom Armica då =)

Och våra två andra katter kände direkt igen honom och var framme och nosade. Inga fräsningar eller nånting. Helt otroligt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska känna eller vara eller göra. Sånt här händer bara inte. Han försvann den 17:e mars och varje dag har varit jobbig eftersom vi faktiskt såg honom två gånger ca två km från vårt hus men aldrig fick tag på honom. När vi varit ute på promenader har vi ibland gått förbi där vi såg honom och det har alltid varit jobbigt. Tänk om han fortfarande är där? Tänk om han ligger med brutet bakben mitt i skogen? Tänk om nån kört på honom? Tänk om, tänk om, tänk om... Men nu behöver jag inte tänka så längre och det känns ovant. Men skönt =)

Till dig Armica

Jag fick värkar på morgonen måndagen den 14:e maj. När slemproppen gick nån gång under tisdagen ringde vi förlossningen men de sa att proppen kan gå flera veckor innan förlossningen så det var inte mycket att hänga i julgranen. Vi åkte in på vanlig kontroll på tisdags morgon och Elisabeth Barnmorska trodde att det skulle titta ut nån under natten. Men icke. Hela natten gick, värkarna blidde värre, jag vankade fram och tillbaka i lägenheten med TENS inkopplad och Ebony springandes framför benen hela tiden. Vid 7 på onsdags morgon ringde vi förlossningen. Då hade jag bara sovit mellan 4 och 6 och var rätt trött. De tyckte att vi skulle komma in för kontroll och vi åkte iväg. I rusningstraffik kan tilläggas. Det var inte kul. Det som normalt tar 20 minuter tog nu 45 minuter. Blä. Jag var helt säker på att vi skulle få åka hem igen eftersom värkarna kom med 7 minuters mellanrum (vilket Jörgen höll koll på med ett datorprogram :-)) men de sa att vi kunde stanna! Då var klockan 8.30.

Sen tutade det på. Jag var 3-4 cm öppen när vi kom in och dagen fortsatte med att de tog hål på fosterhinnan vid kl 9.10 och satte elektrod på ditt huvud. Jag fick börja med lustgas vid 10.20 vilket hjälpte något så när, men värktopparna kom så fort att jag inte hann känna effekten av lustgasen förän de var på väg att gå över. Vid 11.45 satte de ryggmärgsbedövning som varade i ungefär 30 minuter. Sen fick de fylla på den eftersom den förra inte tagit riktigt rätt. Vid 12.50 satte de en ny ryggmärgsbedövning som var bättre. Jag fick dropp vid 13.45 och fick världens godaste saft att dricka! Slurp! Sen hände inte mycket på ett tag. Värkarna fortsatte men jag öppnade mig inte så mycket.

Vid 16.00 började ryggmärgsbedövningen släppa på vänster sida. Då hade utdrivningsskedet börjat och allt började göra r i k t i g t ont. Jag fick (med stor möda) lägga mig på sidan vilket kändes lite bättre. Och när de fyllt på bedövningen två gånger kändes det ännu bättre. Från att ha varit öppen 5 cm gick jag till fullt öppen på 1 timme. Vid 16.30 kunde jag inte låta bli att krysta när värkarna kom och Jörgen fick påminna mig om att inte skrika ut andetagen, utan att andas ut dem. Under hela dagen hann jag nästan alltid somna mellan värkarna och det var så skönt att bara få blunda och inte tänka på nåt alls! I slutet blev jag även lite förvirrad mellan värkarna och visste inte riktigt vad som var verklighet och vad som var dröm. Jag fick lust att bara gå därifrån men sen kom jag på att jag var mitt i en förlossning :-)

Vid kl 16.55 satte de mig upp i sängen med fötterna i fotstöden och sa åt mig att krysta. Och sen kl 17.06 kom du! Världens sötaste lilla karamell! Du vägde 3400 g, huvudet var 34,5 cm i omkrets och du var 48 cm lång. Jag grät. Och Jörgen grät. Och du skrek.

Sen fick Jörgen klippa av navelsträngen och Annika Barnmorska la upp dig på mitt bröst med två mjuka handdukar som täcke. Där fick du ligga medan de tog hand om moderkakan och sydde några stygn. Det var de färdiga med vid kl 18.00 då de kom in med smörgåsar, kaffe och varm choklad.

Vid 20.10 hade jag duschat och fått på mig egna kläder och det var dags att åka till patienthotellet.

Så gick det till när du föddes Sköldpaddan!