Ont i själen-bra

Det klappar så sakta på himlens port
med späda, famlande händer:
"Statt upp, sankt Peter, och öppna fort,
ty jorden en ängel dig sänder!"

Och porten slås upp. Från ljusets höjd
i skinande vita kläder
en skara av änglabarn med fröjd
mot lille främlingen träder.

Men liten pilt, han vet icke av,
hur lycklig hans lott är vorden.
Han skådar ut över rymdens hav
och ser som en stjärnö jorden.

I tårlös sorg utan tröst och hopp
därnere hans moder sitter.
Hon stirrar ned på sin älsklings kropp,
som smärtsamt i dödsångst spritter.

Hon håller fast mot sitt hjärta tryckt
hans hand den spensliga lilla,
och barnets själ, som börjat sin flykt,
vilar på vingarna stilla.

Men endast ett ögonblick... så slår
som en flammande blixt hans öga:
i all sin strålande klarhet står
vidöppen himmelen höga.

I slocknande blick hans moder ser
av eviga ljuset en strimma:
nu har han ej syn för jorden mer -
allt försvinner i dimma.

Över det döende barnets drag
en hög förklaring sig breder:
ett återsken av himmelens dag
har spritt sig till jorden neder.

K. A. Melin
------------------------------------------------------------------------------------
Nu kanske du undrar varför jag skrev så där? Jag vill bara göra dig uppmärksam på att det ibland kan vara trevligt att läsa nåt på rim. Okej, inte världens gladaste rim, men rim icke desto mindre. Jag tycker den är fin. Och man behöver nåt sorligt ibland.

Och bebisen mår bra. Alltså min bebis. Bebisen i dikten mår inte bra. Han är död. Men min bebis är inte död. Den sparkar som vanligt. Just nu är den lika lång som en linjal och väger som ett halvt mjölkpaket. Ungefär.

Äntligen är det vinter! Om tre veckor och fyra dagar flyttar vi. Och om sex veckor och fem dagar åker vi till Åre. Shoop, shoop, shoop nedför backen! Bara för att jag skrev så där så kommer all snö vara borta tills dess. F'låt =P

Camillas sjukresa

Ända sedan början av december har jag haft hosta och kännt mig allmänt trött. Det är ju inte mycket att klaga över så jag tutate på som vanligt. När jag började hosta så mycket att jag spydde ringde jag till Turebergs Vårdcentral som hade stängt för dagen och hänvisade till Löwenströmska. Jag ringde Löwet och sa att jag var gravid, hostade, spydde och hade svårt att andas. De hänvisade till barnmorskan. Jag försökte påpeka att detta inte hade nåt med Knyttet att göra, men Löwet stod på sig. Jag ringde till min barnmorska som konsulterade andra och sedan sa att jag skulle gå upp till Turebergs Vårdcentral och försöka få en akuttid. Jag gick. Och fick en tid dagen efter, vilket var 19/12. Läkaren som undersökte mig sa att det var en liten infektion, gav mig pencilin och hostmedicin och sa tack och hej.

Penicilinet funkade inte och hostmedicinen var inte heller någon hit (men smakade slurpigt) så när jag skulle på vanlig bebis-kontroll på Danderyd 4/1 hostade jag lika mycket som förut. Barnmorskan sa att det inte lät bra, kallade på avdelningsläkaren som sa att det lät pipigt i lungorna. De ringde ned till röntgen som sa att jag kunde gå ned på en gång. Efter en timme hade jag röntgat lungorna och fått medicin utskriven mot lunginflamation. Så nu tar jag 4 kapslar antibiotika och två ”puffar” inhalationspulver mot astma om dagen. Ja, eventuellt så har jag ju astma också. Så läkaren på Danderyd skickade en remiss till Turebergs vårdcentral som kommer att kontakta mig. Nån gång i framtiden. Jag känner mig som en sjukdomstratt; alla sjukdomar verkar hitta mig.

Dessutom har jag börjat nästan-svimma. Mest när jag sitter vid datorn. Tre eller fyra gånger på några veckor har det hänt. Skitäckligt. Allting snurrar, det piper i öronen och jag blir helt kallsvettig. Men efter några minuter går det över och jag blir supertrött. Danderyd säger att det är Knyttet som trycker mot kroppspulsådern så att mitt huvud inte får tillräckligt med blod. Mamma hade tydligen samma problem. Senast hände det idag på bussen hem från Danderyd (återkontroll av lunginflamationen). Det tog 45 minuter att gå från stationen hem till mig. Och det tar i vanliga fall max 20 minuter. Dessutom spydde jag tre gånger på vägen hem. Det kändes underbart. Att gå längs Malmvägen och spy. Inte alls pinsamt och äckligt. Som tur var är det inte många som är ute och promenerar på Malmvägen kl 10.30 på dagen. Så jag tror inte att nån såg. Kanske att nån stod i sitt köksfönster och undrade vad det var för ny alkis-knarkare som stod där ute och hade abstinensbesvär, men det bjuder jag på.

Kort sagt; att vara gravid är inte alltid underbart. Men det känns skönt att Danderyd har underbara läkare som kan fixa röntgentider och inhalationspulver. Och det känns också skönt att jag fått vara ledig i en vecka. För en gångs skull är jag faktiskt sjuk på riktigt och inte bara fejk-sjuk son jag kan bli ibland när jobbet blir för pissigt. Det känns däremot inte skönt att Joyce ringer och säger att allt är kaos på jobbet, att de inte fått nån vikarie för mig, att Peter och Gunnel går och surar och inte gör sitt jobb, att nya personalen Daniel tycker att vi ska ändra alla rutiner och skiter i vad Joyce och alla andra säger och att barnen som skulle flytta fortfarande är kvar. Jag vill verkligen inte komma tillbaka till det kaoset. Men man måste ju ha pengar för att leva...

Ska vi sluta där kanske?

Knyttet hälsar till alla med en spark!