Den 19:e mars var det snö. Camilla ska gå till bussen för att åka till jobbet. Camilla halkar i den branta backen och tar emot sig med vänster hand. Det gjorde skitont men eftersom hon är en kvinna i karriären tänker Camilla "Shake it off!" och fortsätter till bussen.
Väl på jobbet ska hon visa upp den stukade handen för kollegorna och ser att det är en stor bula på handleden. Camilla ringer sin mamma som har koll på allt och som säger "Ring vårdguiden." Camilla ringer vårdguiden. De säger "Ring din vårdcentral"... Camilla fnyser åt detta jävligt korkade förslag och ringer istället närakuten på Löwenströmska. Hon får tid kl 10.10.
Hon ringer hem och väcker (
) Jörgen och Armica som kastar i sig frukost och åker iväg. På Löwet får hon remiss till röntgen och får röntga handled och armbåge. Det gjorde ont! 
Efter ett tag kommer läkaren och säger "Du har en spricka. Du får åka till Danderyd och gipsa" och går sedan iväg. Camilla sitter kvar och funderar på var på armen sprickan är, hur det gått med de ställen på armen där det gör ont men där det inte är nån spricka och varför i hela jävla helvete man måste ta sig ända till Danderyd för att lägga på gips?!När läkaren kommer tillbaka haffar Camilla henne och får veta att sprickan sitter i handleden. När Camilla frågar vad som då är fel med armbågen säger läkaren att armbågen är helt okej. Camilla tänker stilla att den inte brukar kännas så här när det är okej... Men vad vet hon...?
Jaha. Till Danderyd då. Dit kommer vi vid halv två-tiden. Jörgen och Armica åkte hem emellan (främst eftersom Armica kissade igenom blöjan på Jörgens byxor
) Och där sitter vi i väntrummet på ortopedakuten och väntar. Och väntar. Och väntar. Sen får Camilla komma in och ta blodtryck och sitta på en annan stol och vänta. Och vänta. Och vänta. Till slut säger hon till Jörgen och Armica att åka hem eftersom Lillpruttan behövde äta. Vid kl 17 kommer det en läkare som än en gång konstaterar att Camilla har en spricka i handen och en sköterska gipsar och virar om förband. Det tog max 10 minuter...
Så här sitter man nu. Med en gipsad invalidiserad arm som kommer så förbli i 4 veckor. Sånt är livet på en pinne 
Det värsta (förutom att det gjorde jävligt ont då) var nog när Camilla trodde att hon tappat sin förlovningsring. Då grät hon som aldrig förr. Men sen hittade Jörgen den i skötväskan och åkte och köpte kinamat och godis till Camilla 
Jag har ingen aning om varför jag skrev i tredje person förresten...
