Det klappar så sakta på himlens port
med späda, famlande händer:
"Statt upp, sankt Peter, och öppna fort,
ty jorden en ängel dig sänder!"
Och porten slås upp. Från ljusets höjd
i skinande vita kläder
en skara av änglabarn med fröjd
mot lille främlingen träder.
Men liten pilt, han vet icke av,
hur lycklig hans lott är vorden.
Han skådar ut över rymdens hav
och ser som en stjärnö jorden.
I tårlös sorg utan tröst och hopp
därnere hans moder sitter.
Hon stirrar ned på sin älsklings kropp,
som smärtsamt i dödsångst spritter.
Hon håller fast mot sitt hjärta tryckt
hans hand den spensliga lilla,
och barnets själ, som börjat sin flykt,
vilar på vingarna stilla.
Men endast ett ögonblick... så slår
som en flammande blixt hans öga:
i all sin strålande klarhet står
vidöppen himmelen höga.
I slocknande blick hans moder ser
av eviga ljuset en strimma:
nu har han ej syn för jorden mer -
allt försvinner i dimma.
Över det döende barnets drag
en hög förklaring sig breder:
ett återsken av himmelens dag
har spritt sig till jorden neder.
K. A. Melin
------------------------------------------------------------------------------------
Nu kanske du undrar varför jag skrev så där? Jag vill bara göra dig uppmärksam på att det ibland kan vara trevligt att läsa nåt på rim. Okej, inte världens gladaste rim, men rim icke desto mindre. Jag tycker den är fin. Och man behöver nåt sorligt ibland.
Och bebisen mår bra. Alltså min bebis. Bebisen i dikten mår inte bra. Han är död. Men min bebis är inte död. Den sparkar som vanligt. Just nu är den lika lång som en linjal och väger som ett halvt mjölkpaket. Ungefär.
Äntligen är det vinter! Om tre veckor och fyra dagar flyttar vi. Och om sex veckor och fem dagar åker vi till Åre. Shoop, shoop, shoop nedför backen! Bara för att jag skrev så där så kommer all snö vara borta tills dess. F'låt =P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar