Jag känner mig lite vemodig. Och orolig... Fast jag vet inte varför... Jag tror... Hmmm...
Jag tror att jag var elak förrut. Och det var inte meningen. Jag var väl full och dum som vanligt. Som vanligt i framtiden. Och hur säger man förlåt utan att låta för seriös? Jag läste en dikt imorse som passade bra in, men dikter är per definition för seriösa. Fast den var rolig.
Önskelista:
Ett landställe (Ingarö)
En hängmatta (Där bakom Muttis och Daddys hus, vid björkarna.)
En Camilla i hängmattan
En eller två eller tre gosiga katter
En bok (En bra bok. Inte den skitboken som jag läser nu.)
Sol (Fast inte för varmt. Lagom. Lagom är bäst.)
Kanske ett glas saft. Eller körsbär! Å, körsbär!!
Nu kanske jag inte får gå hem tidigare från jobbet i alla fall. Jag borde inte bli sur, eftersom jag gått med på att jobba de här tiderna. Men jag blir sur. Varför måste just jag jobba 10 timmar? Ego. Ego, ego, ego. Det känns som om jag fastnat i nån slags virvel. Allt bara upprepas. Allt är likadant. Alltid.
Camillas mest sagda:
"Du måste ta en nummerlapp där borta."
"Nej, ni kan inte dela på ett åkband."
"Är du snäll och tar en nummerlapp därborta."
"Nej, du kan inte köpa biljetter till Djurgårdsfärjan här."
"Vi har kölappssystem här. Så du får ta en nummerlapp därborta."
"Stämpeln på handen ska inte synas. Den är osynlig."
"Hade du tagit en nummerlapp? Nehepp. Då får du göra det där borta."
Nu fick jag visst gå hem tidigare i alla fall. Då känner jag mig hemsk för det också. De har omorganiserat och fixat och trixat för att jag ska kunna gå hem och göra ingenting. Aldrig känns det bra. Hm. Ja ja...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar