Älvkungen

Mån 2 sep 2002 17:30

Vem rider så sent i stormens dån?
En fader det är med sin späde son.
Och gossen har det så gott på hans arm:
den känns så fast, och hans famn är varm.

”Min son, varför döljer du rädd din syn?”
”Älvkungen, far där vid skogens bryn,
älvkungen med krona och släp du väl ser?”
”Ett töcken, min son, och intet mer!”

”Du väna barn, kom, följ mig åt!
Av mig får du lära mång´ lek och låt.
Av brokiga blommor står stranden full,
min moder ska klä dig i skruder av gull.”

”Min far, min far, du hör väl ändå,
vad älvkungen lovar mig få?”
”Var lugn, var lugn, min älskade pilt!
I vissna löven susar det milt!”

”Kom fagra gosse, kom, följ mig blott!
Mina döttrar vårda dig ömt och gott.
Mina döttrar, de svinga i ring var natt
och vagga och söva dig in, min skatt.”

”Min far, min far, du ser då väl nog
älvkungens döttrar i dyster skog?”
”Min son, min son, nu ser jag det gott:
de gamla pilar skymta så grått.”

”Din fägring mig lockar, jag har dig så kär,
jag tar dig med våld, om ej villig du är.”
”Min far, min far, han hårt i mig tar,
älvkungen gjort mig så illa, far!”

Sin häst han rysande sporrar i hast
och håller det kvidande barnet fast.
Sin gård omsider når han med nöd.
Då låg i hans armar gossen död.

Goethe