Armica sitter med Nova i knät och sjunger sånger. Emellanåt klappar hon Nova på huvudet och ger henne små kramar.
Men jag gör inte misstaget att luta mig tillbaka och betrakta dem med stolta modersögon. Jag vet att vi troligtvis befinner oss i stormens öga. Det kallas att vara realistisk.
1 kommentar:
Eller lugnet före stormen kanske...?
/Ronnie
Skicka en kommentar