Så här var det:
Jag var på en hemmafest. Det var sjukt mycket folk där och helt plötsligt var min mobil borta. Jag letade som en tok eftersom min mobil är mitt tredje barn (eller fjärde då om vi ska räkna med den som ligger i magen) och till slut fick jag ta upp en fast telefon och ringa till den. Och döm om min förvåning när det är någon som svarar och ba: "Ha ha, jag har din telefon. Du glömde den på vardagsrumsbordet. Jag har gömt mig så du kan inte hitta din mobil. Om du vill ha tillbaka den måste du sjunga en sång." Jag hörde ju på en gång att det var Jocke så jag ba: "Skärp dig. Ge mig min mobil. Jag måste ha den om nån av ungarna skulle ringa." Men han stod på sig.
Så jag sjöng refrängen från "Sheena is a punkrocker" i telefonluren samtidigt som Jocke höll upp en megafon mot min mobil så att det hördes ut över hela festen. Jag avslutade världsvant med "Thank you, Stockholm!!" och la på.
När festen led mot sitt slut kom han fram och gav tillbaka min älskade mobil. Och det visade sig att det var hans lägenhet. Jag erbjöd mig att hjälpa till att städa och när vi blivit av med den sista efterhängsna gästen (som för övrigt var en gammal klasskompis till mig från lågstadiet klädd i jättegula gummistövlar) så städade vi. Lite. Och sen struntade vi i att städa...
Och sen vaknade jag imorse av att Armica brakade in och vrålade att det var fullt med myror i vardagsrummet och att jag måste ta bort dem. Nuuuuu!!!!!
Suck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar