Acceptans. Är inte det ett fint ord? Att acceptera är att släppa in. Att inkludera. Att mogna och inse att världen är större än vad man först trott.
Vissa saker är lätta att acceptera. Som trafikreglerna. De accepterar jag eftersom jag annars riskerar att få böter eller åka i fängelse. Andra saker är svåra att acceptera. Som snö på midsommarafton. Varför liksom?
Ibland måste man acceptera sådant som man inte kan göra något åt. Det är svårt och kräver mognad och förstånd. Först kämpar men emot. Försöker hitta kryphål. Ljuger, förnekar, rymmer, glömmer, hotar. Men till slut kommer mognaden och förståndet smygande och biter sig fast och man når insikt vilket i sin tur leder till acceptans. Och så här, tre dagar innan min 36-årsdag, tycker jag mig ha nått en högre nivå av mognad och förstånd. En nivå av hög acceptans där allt är så kristallklart.
Lustigt att jag inte sett det förut när det nu framträder så tydligt:
Jag måste vika tvätten. Och lägga in tvätten i skåpen. Och så kommer det att vara för resten av mitt liv.
Jag accepterar det nu.
Aaaah... Vilken frihetsskapande tanke!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar