Vilken resa! Ni kommer inte tro att det är sant men det är
det. Vartenda ord. Jag har varit i helvetet och överlevt.
Jag borde ju ha anat, det borde jag verkligen. Redan på
parkeringen borde jag ha vetat vad som komma skulle. Ni som har läst Flugornas
Herre kan kanske tänka er in i hur situationen på parkeringen såg ut. Det hade
bildats vissa grupperingar som samlats kring soptunnor som det brann i. Jag såg
åtminstone tre olika eftersom de hade olika färg på sina bandanas. Så fort en
parkeringsplats blev ledig utstötte de olika sorts stridsrop som fick blodet
att frysa till is. Men i all tumult såg vi en plats som de andra missat. Vi knep
den och rusade mot ingången innan nån hann fatta vad som hänt.
Väl inne trodde jag först att det skulle bli lugnt. Det var
tyst. Men sen insåg jag att det var för tyst. Jag var på min vakt. Efter att vi
hämtat ut en scanner (Nova höll vakt medan jag drog kortet) smög vi mot
ingången. Men då ändrade Lilly ställning i kundvagnen. Det räckte. De har öron
som uppfattar minsta lilla. På tre sekunder var de över oss. Vi slogs
förtvivlat! Vi tog till alla medel vi hade! Som genom ett under kom vi därifrån
med livet i behåll. Men deras hesa kraxanden… Jag kan fortfarande höra deras
hesa kraxanden… ”Provsmaaaaka…! Provsmaaaakaaaaaa!!”
Vid det här laget insåg jag att vi begått ett fatalt
misstag. Vi skulle ha haft gasmasker på oss. Hur kunde jag glömma dem i bilen?!
Utan gasmaskerna på kunde vi inte värja oss mot hungergasen som pumpades ut
genom ventilationen. Det började lite smått med att Lilly och Nova började gnälla.
Men efter bara en liten stund började de tugga fradga och tuggade sedan på
varandra. Med risk för livet kastade jag in ett russinpaket och en clementin
vardera i de svarta vidöppna gapen. Det fungerade.
Det sorgligaste jag såg var en familj som gett upp. De hade
bosatt sig vid det stora akvariet. Den äldsta dottern var i färd med att lägga
nät i akvariet och sonen satt och sydde sovsäckar av disktrasor och sönderrivna
tag-tre-betala-för-två-handdukar. Pappan höll på med en väggmålning som beskrev
deras liv. Mamman satt med en liten bebis i famnen och av väggmålningen att döma
så blev bebisen både till och föddes i affären. Jag försökte fråga dem om de
visste hur lång kön till självscanningskassan var men de hade utvecklat en helt
ny form av språk som mest bestod av grymtningar och tecken så jag fattade inte
vad de sa.
Jag insåg rätt snabbt att självscanningskassan inte var att
tänka på. Jag såg att kön gick ända bort till leksaksavdelningen och sedan in i
nästa dimension. Det var då jag kom på den smartaste planen någonsin. Jag sa
till Nova och Lilly att Armica och Jörgen redan köpt lördagsgodis och att de
struntat i att ta något godis som de gillade. Det fick dem båda två att börja
skrika. Sedan sa jag att de bara fick använda tv:n när vi kom hem och inte
plattorna. Det gjorde susen. Deras båda kombinerade skrik fick väggen närmast
oss att vibrera tills den kollapsade. Vi gick lugnt till bilen och åkte hem. Jag
tänker att jag åker dit imorgon och betalar för allt. Jag ska ändå storhandla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar