Jag vill bara rulla ihop mig och inte synas mer. Bara rulla ihop mig till en liten boll, dra täcket över huvudet och bara vara. Inte tänka, inte andas, inte prata, inte äta, inte någonting. Bara jag börjar formulera en tanke om att tänka på något av alla mina MåsteGöras vältrar sig något illaluktande, mörkt och stickigt runt och dånar i mina öron.
Och alla andra orkar. Alla andra tar tag i sina MåsteGöras och gör dem. Men inte jag. Inte garnnystanet. Och jag vet att andra blir lidande. Det är nog det värsta. Om det bara var jag som drabbades av mina ogjorda MåsteGöras så gjorde det ju ingenting. Men nu är det andra som sitter och muttrar och undrar vad det blev av den där som startade så starkt...
När jag läser det här om några månader kommer det kanske inte att te sig så hemskt. Jag kommer tänka "Jävla nörd man är" och försöka glömma att jag nånsin skrivit nåt så... vad det nu är...
Jag har också en tendens att klamra mig fast vid små små strån. Hittar jag en utväg klamrar jag mig förtvivlat fast. Även om det inte är någon utväg utan bara ett sätt att pausa och fördröja.
Egentligen vet vi ju alla vad jag talar om; jag har mycket att göra och tycker synd om mig själv. Men. Det. Känns. Så. Mörkt.
--------------------------------------------------------------------------------------
Om jag ändå vore sjuk, eller nåt. Då hade jag haft nåt att skylla på... =J
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar