Jag har inget jobb längre. Rektorn ringde (ringde!!) och sa att hon inte kommer att förnya mitt kontrakt efter den sista februari. Hon tyckte att det inte var bra att jag var sjuk så ofta med tanke på att jag är gravid (som om hon bryr sig) och att hon inte kunde fortsätta fixa vikarier för mig. Vilket hon aldrig behövt göra förut men som blev aktuellt nu när jag är sjukskriven i två veckor. Och här sitter vi. Med ny lägenhet som ska betalas och barn på väg. Amorteringar, avgifter, barnvagn, barnkläder mm...
Och Asrael är borta. Jag släppte ut alla tre för första gången igår vid 9.30. Ebony kom in efter 15 min. Castor kom vid 12. Men Asrael kom aldrig. Och nu, mer än 24 timmar senare har han ännu inte kommit tillbaka. Vi har varit och letat runt lite, men inget. Jag var ute en sväng idag, men man kan ju inte klampa runt på folks tomter hur som helst. Speciellt inte när man är nyinflyttad. Jörgen tror att han är på väg tillbaka till gamla lägenheten så han ska dit ikväll och leta.
Jag vill bara ge upp. När jag ser hur Ebony inte har nån att leka med längre vill jag bara ge upp. När jag ser att ingen ligger på hallmattan och vill bli klappad vill jag ge upp. När ingen tittar på mig med sina guldögon och ser så där smart ut vill jag bara lägga mig ned och Ge Upp. Men jag kan ändå inte låta bli att stirra ut genom fönstret. Varenda gång Ebony eller Castor får syn på nåt utanför fönstret hoppas man...
Fan. Det skär i själen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar