En stark fasad

Okej. Det här kommer att bli ett tungt och tråkigt inlägg. Men det kan inte hjälpas. Nu kör vi.

Jag har kommit på mig själv med att ha en rätt stark fasad utåt. Det hade jag inte förut. Om jag var irriterad eller arg så kunde jag låtsas att jag hade en stark fasad. Jag satte på mig ett fejkat smile och sa "Nej, men det är okej. Inga problem" och det följdes av en jag-suckar-och-hoppas-att-ingen-ser-mig-fast-egentligen-vill-jag-att-alla-ser-mig-suck. Men det där har ändrats. Nu är fasaden av sten. Orubblig och bestämd. Och den där sucken har flyttat in i mitt huvud. Ingen ser eller hör den mer än jag.

På jobbet är allt skit just nu.

• Det är nämligen personalbrist på nästan alla avdelnignar men inga vikarier sätts in.
  
• Två gånger i veckan kommer det ut en ny version av det fasta schemat som ska börja gälla v 36 eftersom man hela tiden upptäcker ställen där den gamla versionen inte funkar.
• När man pratar med rektorn säger hon att "arbetslagsledarna har hand om det" men arbetslagsledarna jobbar halvtid på en av avdelningarna så de har inte tid att fixa allt som behöver fixas eftersom de utöver allt annat måste ha anställningsintervjuer för att fylla alla vakanser.
  
• Jag fick ta våra 5 inskolningar (en 05:a, två 06:or och två 07:or) själv eftersom det var personalbrist trots att jag sa att jag aldrig haft några inskolningar förut. Det har varit ett helvete!
• Nån gång snart ska jag ha ett samtal med en av arbetslagsledarna eftersom jag började gråta när hon frågade hur det gick på avdelningen. Så nu när jag ser henne så lägger hon huvudet på sned och säger "Hur är det?"

Nej, nu orkar jag inte skriva mer. Sova och sen jobba, jobba, jobba. Och imorogn är jag ensam med alla barn eftersom min kollega är sjuk. Men vi skulle få in en vikarie nån gång under dagen.

Yay.... =/