Idag vaknade jag vid 3 eller 4 av att Armica står och klappar på mig och viskar: Mamma, jag vill sova med dig. Halvt i koma snubblar vi in i hennes rum och lägger oss i hennes säng. Jag fick äran att ligga upptryckt mot väggen och försöka vara platt som ett nymanglat lakan vilket var sååå skönt och avslappnande. Jag sov som en ängel hela natten.
Slut!
Näää. Så var det inte. Natten fortsatte med att vi båda låg och vände och vred på oss och tyckte att det var varmt, trångt och störigt. Precis när min ena arm domnat bort sätter sig Armica upp och deklarerar att hon ska gå upp eftersom det är för varmt. Jag, som är vuxen, förklarar på ett vänligt och pedagogiskt sätt att det är mitt i natten och att hon behöver sova för att orka med morgondagen. Jag brölar inte fram "Neeeeej! Sov nu. Det är mitt i naaaatteeeeen!!" Sedan föreslår jag vänligt att hon ju kan gå och hämta ett påslakan utan täcke i i garderoben vilket hon gör och sedan lägger sig ned igen.
En halvtimme passerar.
Sedan hör jag helt plötsligt en liten viskande och alldeles för pigg röst som sjunger
"Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara!"
Gång på gång på gång på gång. Sedan bestämmer hon sig för att hon inte ska sova mer och är på väg upp. Men då använde jag mina telepatiska förmågor och fick henne att förstå att klockan var 5 på morgonen. Hon förstod tillslut och la sig ned igen. Vi sov i frid och fred i två timmar. Då vaknade jag med ett ryck och inser att mobilen inte har väckt mig som den skulle och försöker leta reda på den för att se vad som hänt. Hittar den inte. Inte under kudden där jag la den, inte under täcket och inte ens under bäddmadrassen. Nepp, för den har ramlat ned mellan sängen och väggen.
Härligt. Jag älskar mitt liv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar