Jag har haft alla tre barnen själv på morgonen. Hela nedervåningen är full med saker och i vardagsrummet står Armica och häller pärlor i en tratt. Hälften av pärlorna rinner ned på golvet och den andra hälften åker ut på bordet. Endast två rullar ned i skålen dit de ska. Nova leker "gömma pusselbitar" och går således och stoppar in pusselbitar i lådor, bakom böcker, under tv-bänken och längst in under soffan. När hon sedan inte hittar pusselbitarna blir hon arg, men det är en annan historia. Emellanåt tar de en paus från sina aktiviteter för att leka varför-leken med mig. Den går till så här:
Nova: Vad gör du?
Jag: Jag håller på att köpa en ljudbok.
N: Varför?
J: För att jag ska ha den att lyssna på.
N: Varför?
J: För att jag tycker om att lyssna på böcker.
N. Varför?
J: Varför jag tycker om att lyssna på böcker?
N: Ja. Varför?
J: För att det är roligt att ha något att lyssna på medan jag ammar eller städar. Vilket är det enda jag gör nu för tiden. (Det där sista muttrar jag för mig själv)
N: Varför?
J: För att det är så.
Alla småbarnsföräldrar vet att den meningen betyder att leken är slut och att jag förlorade.
Jörgen har fått sovmorgon och kommer ned kring 11-tiden. Då är det saker överallt, barn överallt och pärlor överallt. I köket står min dator och spelar klassisk musik.
Jörgen: Spelar du klassisk musik för att lugna ned barnen?
Jag: Nej. Jag spelar klassisk musik för att lugna ned mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar