Nova leker med den prickiga ballongen. Plötsligt går ballongen sönder.
Hon far upp och säger snabbt "Jag tyckte att det var roligt. Jag blev inte ledsen."
Samtidigt ser jag hur tårarna stiger i ögonen.
"Jo, jag tror att du blev lite ledsen" säger jag.
"Nej, det var bara roligt" säger hon och tvingar fram ett leende.
Jag sätter mig ned på golvet bredvid henne och säger "Kom så kramas vi. Jag ser att du är ledsen".
"Nej jag är inte ledsen alls. Det var bara roligt." Det falska leendet blir ännu större och ännu stelare. Rösten hotar att gå över i gråt när som helst.
"Vad bra att du inte är ledsen. Men kom så kramas vi lite i alla fall."
Hon kommer och sätter sig bredvid mig och lutar huvudet mot min axel och försöker kontrollera snyftningarna som vill ut.
"Du" säger jag och kramar henne "Nästa gång vi går på kalas så får vi säkert en ny ballong."
Då släpper det och hon börjar gråta.
Vi sitter så en liten stund. Hon gråter förtvivlat och jag vaggar.
"Man får bli ledsen när ballonger går sönder" säger jag.
"Ja" piper hon.
"Jag förstår att du blev ledsen och rädd".
Ännu mer gråt.
Efter en stund slutar hon att gråta och säger "Jag vill lägga min pärlplatta" och går resolut iväg mot vardagsrumsbordet.
Krisen är över, humöret är på väg uppåt och jag tänker "Oj vad jag älskar den ungen."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar