Det här med att låta sin kropp fungera som någon sorts jäsningskorg för en liten deg (som nu känns som en rätt så stor och tung deg)... Det känns som att jag är rätt så klar med det faktiskt. Den här degen kan faktiskt få komma ut nu. När som helst går bra.
I natt har jag haft svårt att sova eftersom jag tittade på Michael McIntyre på Comedy Central igår kväll. Det resulterade i ömma magmuskler. Dessa ömma muskler var det någon som använde som boxbollar lite då och då under natten. Det kändes ungefär som att ha ett stort blåmärke som någon då och då tryckte på. Fast inifrån då.
Hon har även en förmåga att (precis som sina storasystrar gjorde) emellanåt placera sig så att hon ligger och trycker på stora kroppspulsådern. Vet ni vad som händer om någon trycker på stora kroppspulsådern? Det vet jag. Man svimmar. Man kan till exempel svimma när man står och tittar på servetter och ljus på ICA Maxi så att en stackars ICA Maxi-anställd nästan får en hjärtattack. Det lyckades jag med för tre år sedan. Att störtdyka ned i ett stengolv och ta emot sig med armbågen känns... mindre bra...
Nu är ju inte den här tjejen i jäsningskorgen lika ouppfostrad som sin ena storasyster. Jag upplever det som att hon mest vill påminna mig om att hon när helst hon behagar skulle kunna få mig att svimma. Hon liksom trycker så pass mycket att jag blir snurrig och börjar flämta men inte så mycket att allt blir svart och benen viker sig. Det är ju snällt av henne...
Men nu känns det alltså som att hon gärna får komma ut. Helst så smärtfritt som möjligt.
Till sist vill jag bara konstatera att hemorrojder är ett väldigt onomatopoetiskt ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar