Snart är dagen äntligen slut

Idag har jag haft en jobbig, regnig, seg, bråkig dag. En jävla skitdag. Den blev inte bättre av att jag glömde nycklarna på jobbet och således fick ta med mig tre trötta och hungriga barn tillbaka till jobbet för att hämta dem. En nätt litet utflykt på 1,5 timme. Yay.

När jag kom hem låg det en fin inbjudan där det stod att jag blivit bjuden på fest.

Nej men...! Tänka sig... Jag ska få gå på fest. Äntligen nån som bara vill umgås, ha det trevligt och dricka en massa gott. Det kändes underbart. Jag blev glad, bubblig, Det kändes som att det var precis det jag behövde. Jag älskar fester!

Sedan öppnade jag inbjudan:

Fuck you Ellos. Fuck you very much.







Och när jag kommer in i vardagsrummet har Lilly rivit mitt helt ifyllda bonuskort från Gina Tricot i små små små små små bitar.

Är det här det bästa ni har?

Jag sitter och tittar på "Tidsjakten" på SVT. Och Tidsexperten säger att mamman bara spenderar 5 minuter per dag tillsammans med sina barn istället för den timme som hon själv trodde att hon gjorde. "Hur känns det?" frågar Tidsexperten medlidsamt och så trycker filmteamet upp kameran i ansiktet på mamman. Och naturligtvis säger mamman med darrig röst att det inte alls känns bra. "Familjen är ju jätteviktig för mig" säger hon och kan knappt hålla tårarna borta.


Och sedan står hela familjen ute på trappan och får se att de handlar 23 timmar per månad men att familjetiden inte ens uppgår till en timme per månad. Och genast stiger tårarna i mammans ögon igen. Och Tidsexperten står med ett överseende litet fjantleende beredd att trösta eftersom det är nu det är tänkt att mamman ska bryta ihop igen. Zooma in på mamman nu.

Här ska struktureras. Vilken tur att det finns en standardmall för hur lyckliga familjer ser ut och att den mallen går att trycka ned på alla, alla, alla i hela världen. Tidsexperten säger att familjen behöver kvalitetstid med sina barn. Barnen säger att de får tillräckligt med tid med sina föräldrar men det är ju inte aktiviteter som godkänts av Tidsexperten.


Av någon anledning godkänns nämligen inte vissa aktiviteter som att man umgås med sina barn. Varför är det så? Varför räknas inte all tid man spenderar med barnen? Man kan göra två saker samtidigt. Man kan laga mat och umgås med barnen samtidigt. Man kan städa och umgås samtidigt. Man kan bada barnen och umgås samtidigt. Varför är det fel? Det finns alldeles uppenbart ett rätt sätt att umgås med barnen och väldigt många fel sätt. Och som kvinna måste man alltid försvara och förklara varför man inte är hemma och umgås med barnen. Ingen frågade pappan varför inte han var hemma och umgicks med de hemskt bortglömda barnen.

Jag är så himla trött på sådana här program. Två personer klampar in med nån jäkla quick-fix och tror att de kan trolla bort alla problem på två veckor. Jag vill se nya program. Eller åtminstone att de byter kategori och börjar att kalla det för dramaserie istället. För det här är inte verkligheten.

Tidsjakten? Nej snarare Tidsslakten. Min tid har i alla fall slaktats och den får jag aldrig tillbaka.

Vad vinner man på att håna en 4,5-åring?

Vi är och handlar på ICA Maxi. Det är första dagen efter semestern och vi är alla lite trötta.

Nova får ett psykbryt.

Hon skriker högt och länge. Jag som känner henne vet att det inte går att få kontakt med henne när hon är på det humöret och väntar därför på att hon ska komma till det stadiet i skrikandet när hon i alla fall är kontaktbar. Andra personer vet ju inte detta och jag förstår deras undrande blickar eftersom hon har rätt bra lungor den där Novan.

Jag går och tar paprika och jag ser att en kvinna går fram till Nova och försöker prata med henne. Jag går tillbaka och förklarar att hon är arg och att det kommer att gå över. Kvinnan ser tvivlande ut. En annan kvinna kommer och försöker klappa Nova på huvudet. Det uppskattas inte. Vare sig av Nova eller mig. Ett äldre par försöker skoja med henne för att få henne att sluta genom att säga "Men hörrö... det där hjälper väl inte. Hö hö hö...".

Kul. Kul skoj.

Sen kommer det en man i 40-årsåldern. Först tror jag att han ska säga något i stil med att han har en precis likadan hemma och vill jag kanske byta barn? Han ser liksom trevlig ut och jag börjar le det där visst-är-det-roligt-med-barn-leendet som vi småbarnsföräldrar använder som en sorts hemlig hälsning när vi möts på stan. Han böjer sig ned över Nova och säger högt "Sitter du fast? Sitter du fast? Hör du! Har du fastnat eller? Hallå! Har du fastnat?" med en röst som man normalt använder för att skälla ut nån som trängt sig före i kön på Systembolaget dagen innan midsommarafton. Mitt leende dör snabbare än blommorna som jag planterade innan sommaren och sedan glömde bort att vattna. "Fast jag tror inte att det där hjälper" säger jag och ser på honom med samma blick som jag använder när Armica och Nova bråkar med varandra för 126:e gången på en dag. Nova som fortfarande skriker blir förvirrad av hans påstridiga sätt och skriker ännu mer. Då säger han det som gör att jag fortfarande darrar av ilska.

"Nej... men det finns faktiskt andra här också."

Och så vänder han på klacken och börjar gå mot konserverna. Jag, som inte kastar särskilt bra, överger snabbt idén om att sula iväg två gula lökar rätt i huvudet på honom. Istället säger jag högt och tydligt "Okej. Då skiter vi i att handla då och svälter istället!".

Sedan lugnar Nova ned sig så pass mycket att vi kan prata om vad som gick fel och varför hon är så arg. Vi kramas en liten stund och sedan är hon helt lugn igen. Glad som en liten sol. Jag är däremot Inte. Glad. Jag är så långt ifrån glad som man någonsin kan vara. Med arg-darrande händer styr jag kundvagnen mot konserverna. Men jag hittade honom inte. Han måste ha gått ut ur butiken på en gång.

Det jag undrar är: Hur känner man sig när man hånat och skrämt en okänd 4,5-åring i en ICA-butik? Känner man sig stolt? Är det något man berättar för kollegorna på jobbet dagen efter? Känner man att man har gjort världen en tjänst genom att sätta henne på plats? Hade jag fått tag på honom önskar jag att jag med en gudinnas lugn hade kunnat fråga honom dessa frågor.


Men jag hade antagligen bara hoppat på honom bakifrån, dragit honom i håret och spottat honom i ansiktet.

Dagens frågor

1. Varför vänder barn alltid huvudet till vänster när man ska borsta tänderna på dem?
2. Varför är knapparna så små på småbarnskläder? Det är ju inte små fingrar som ska knäppa dem. Det är ju snarare så att det är stora vuxenfingrar som ska knäppa dem och stora vuxenfingrar tycker att yttepyttesmå knappar är ett jävla skitpåfund.
3. Varför finns det fickor på Lillys klänningar? 1,5-åringar går ju extremt sällan med händerna i fickorna.
4. Varför tog jag på mig att gå på Novas avslutning själv med tre barn varav en med feber och en med begynnande tonårstrots?
5. Varför tog jag på mig att dela ut presenter till alla pedagoger med en gnällig, febrig Lilly på armen och en sur Nova klängandes på benet eftersom det tydligen var mitt fel att hon inte kunde klättra upp på lekstugetaket?

När jag nu ska laga pannbiff och underhålla tre sura barn samtidigt kommer jag inte att fundera över dessa frågor. Jag kommer istället ha en enda tanke i huvudet:

"Det är mindre än två månader kvar tills vi är i Turkiet..."

Empatisk eller beräknande? Jag väljer att tro på det första.

När jag hämtar barnen på förskolan säger Nova ledsamt

"Mamma, Ludvigs farmor dog igår. "
"Oj då" säger jag. "Vad tråkigt."
"Ja. Jag blir ledsen när jag tänker på Ludvigs farmor."
"Ja det förstår jag." svarar jag och tänker att nu är det nog läge att ha Samtalet Om Döden. Kanske läsa Adjö herr Muffin som är en väldigt fin bok om döden men som vi bara har läst en gång. Eftersom den handlar om döden.

Jag fortsätter på ett förstående, pedagogiskt sätt "Man blir ledsen när någon dör. Men efter ett tag kan man börja tänka på alla fina minnen man har av personen som dött och då mår man lite bättre."
"Mmm.... Mamma, jag kan inte sluta tänka på Ludvigs farmor." svarar hon.

"Nej jag förstår det." säger jag och tänker att åååå! Å vilken fin, underbar, empatisk, kännande, vacker, smart dotter jag har.

Nova tittar på mig med sina stora, kännande, vackra ögon och fortsätter "Men mamma... Jag tror att jag kan sluta tänka på Ludvigs farmor om jag får lite chips och fredagsmys när vi kommer hem."
Å min underbara, fina dott... Eeeh... Va...? Men jag finner mig snabbt och svarar "Jaha... Men vi har inga chips hemma." 

"Nähä... Men då kan jag ta lite O'boy istället."

"Jaså. Blir du glad då?"

"Ja... Då kan jag sluta tänka på Ludvigs farmor."

Och när vi kom hem fick hon ett stort glas O'boy bara för att hon är världens gulligaste unge!

Vi slängde det som blev över.

Idag gjorde Jörgen indiska köttbullar till middag. Istället för ströbröd använde han fiberhusk. Resultatet blev köttbullar med inslag av... snor. Det går inte att beskriva det på något annat sätt. Tänk er att ni äter en köttbulle och i mitten så ligger det en liten klick snor. Mmmm.... Sedan rann det liksom ut när vi efterstekte dem i ugnen så att de även blev inbakade i snor.

Det är första gången någonsin som jag ställt mig och gjort annan mat till ungarna.

Den enda som åt med glädje var Lilly men så är hon ju den enda i familjen som gillar kattkräk också...

Ensamstående - lätt som en plätt

Jag och barnen har blivit lämnade. Jörgen har flytt till Berlin över helgen. Hoppas det regnar där.

Tricket med att ta hand om tre barn ensam är att hålla barnen glada. Så istället för att säga "Men hjälp mig att torka av vardagsrumsbordet då! Är det bara jag som bor här eller? Ni får väl också hjälpa till. Jag är inte er betjänt." så sa jag "Vem vill hjälpa mig att torka av vardagsrumsbordet?" och fick två "Jaaag!!" till svar. Och istället för att säga "Meh! Vad gör ni? Vispa inte bara ned allt på mattan" så sa jag... inget alls.

Så gick det till den fredagskvällen när Armica och Nova självmant och glatt torkade av vardagsrumsbordet, hela trappan, trappräcket, tv-bänken, den långa förvaringsbänken och en väldigt smutsig lära-gå-vagn.