Lösningen på ekvationen

Vi har ett problem som jag tror att vi delar med rätt så många andra småbarnsfamiljer.

Helvetesstunden.

För er som är barnlösa eller har barn som numera deklarerar själva kan jag berätta att helvetesstunden är den stund mellan det att man kommit hem från förskolan tills dess att man äter middag. Denna stund kan vara hur mysig som helst. Man leker med sina barn, pratar om vad som hänt under dagen eller kanske har man en liten sångstund på vardagsrumsgolvet.

Men för många hinns det inte med någon pedagogisk samling på vardagsrumsgolvet eftersom man fort som fan måste få fram mat på bordet innan barnen svimmar av hunger och trötthet. Det enda som hinns med är alltså att rusa in, slänga barnens ytterkläder på golvet i hallen, sätta på tv:n, parkera barnen där och sedan rusa ut i köket och laga nyttig och ekologisk mat som innehåller minst tre olika sorters rotfrukter och som lätt skulle kunna serveras på Nobelfesten samtidigt som man drar ned allt som ligger på köksbordet (varför ligger det alltid så mycket grejer på köksbordet som inte ska vara där???) på golvet så att man kan duka, tända ljus, dekorera med säsongens växter och sprinkla lite glitter över det hela.

Detta skulle ju gå hur lätt som helst om barnen bara höll sig där ute i vardagsrummet framför tv:n. Det är ju liksom därför man sätter på tv:n; för att de ska vara passiva och inte bråka samtidigt spom de håller sig ur vägen för mästerkocken i köket.

Men det gör de inte.

De sitter först en stund och tittar. Så pass länge att man hinner tänka att de är små änglar och ska vi inte ta och skaffa ett barn till...? Hur stor skillnad kan det vara på två och tre barn liksom? Men när man hunnit så långt i matlagningen att man omöjligt kan gå ifrån eftersom såsen då bränns vid, den ekologiskt odlade kycklingen (vaddå... kom inte och säg att man inte odlar kyckling...) blir alldeles svart och och den egenhändigt gjorda pastan blir till play doh-lera så sätter de igång.

"Mamma!!!!! Hon sitter med tånageln på min kjooooool!!!!"

"Mamma hon säger att jag inte får sitta på henne men jag viiiiiiill det!!!"

Det slutar med att man är svettig som en finsk bastuvärldsmästare, trött som en gnu och jävligt irriterad.

Men nu har jag hittat lösningen på denna helvetesekvation. Lösningen heter:

Kompis.

Man tar med en kompis till något av barnen hem. Vips så förvandlas de sura, trötta, skrikande, små vårtsvinen till underbart lekande, fantasifulla små upptäckare som kastar sig in i lekar och äventyr utan att man behöver säga "fjärrkontroll" ens. I love it!

De leker hur bra som helst där uppe!



Hmm...



Nu hör jag hur de drar fram leksaker.

Rätt många leksaker.

Faktiskt så tror jag att de dragit fram alla leksaker som finns i tjejernas rum.

Och satt på den elekroniska ljud- och ljusspelaren som spelar den första strofen av Edvard Griegs Morgonstämning om och om och om och om igen.

Och nu har de hällt ut en hel låda med plastmat i vår säng.

Och nu ska de börja leka med play doh-lera på köksbordet.

Där jag precis ska börja duka till middagen...