I mer än ett dygn nu har vi levt i skräck och oro. Oro för framtiden - hur skulle det gå om det blev allvarligt? Klarar vi det här själva? Skräck för sjukdomen i sig - hur ter det sig? Måste vi skaffa en bur? Koppel? Munkorg?
Jag ska ta det från början. Igår morse började Jörgen klia sig på magen. Inget mer med det tänkte han. Men det spred sig. Upp på bröstet, upp på halsen och bak till nacken. Till slut blev han rejält orolig och googlade. Och plötsligt stod svaret där svart på vitt:
Skabb.
Min älskling blev så klart chockad. Alla bevis som han hittat på det faktafyllda och källkritiska internet pekade mot samma svar. Skabb. Han höll det för sig själv hela dagen men framåt 21-tiden kunde han inte bära det själv längre. Han stirrade på mig med tom blick och sa:
- Camilla, jag kollade lite på nätet och det verkar som att det är... *svälj*... skabb.
Vad svarar man på något sånt? Jag tog honom i famnen och smekte honom över håret och så satt vi sedan hela natten och grät tillsammans. Imorse bokade han en tid på vårdcentralen och det visade sig att det inte var något allvarligt alls utan bara nåt slags utslag. Han fick Tavegyl och blev hemskickad rätt snabbt faktiskt. Det var ju skönt. Men det hade ju kunnat vara skabb. Det är ju en väldigt vanlig sjukdom när allt kommer omkring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar